Operation äppelpaj
I helgen började jag på ett litet projekt som fick namnet Operation äppelpaj. Det var inte något särskilt ambitiöst eller omfattande projekt, utan det gick mest ut på att prova mig fram för att göra en väldigt god äppelpaj. Inte en sådan paj med pajskal och lock, utan någon form av smulpaj.
Så jag satte igång att googla lite och fick några tips vad gäller smulpaj (crumble). Somliga vill ha havregryn i sina smulor, jag tycker att det är rätt värdelöst. Visserligen får man en trevlig knaprighet, men jag vill inte att pajen ska smaka av havre!
Vidare finns det någon form av märkligt missförstånd att kanel hör hemma i en äppelpaj, men det är naturligtvis helt befängt. Det kan man ju tycka, men jag tycker att kanel är den mest överskattade kryddan som finns. Jag kan strö lite över risgrynsgröten på julafton (pliktskyldigt) och den är jätteviktig i glögg och i många indiska rätter, men tillsammans med äpple eller i bullar går kanelen helt bort för mig.
I stället föredrar jag den långt överlägsna kryddan kardemumma! Det är en av världens godaste smaker, tycker jag. Funkar fantastiskt bra i efterrätter, godis, tryffel, bakverk etc. Särskilt god blir den i kombination med äpple!
Vad mer? Tja, jag var mån om att få ett krispigt och knäckigt täcke på pajen så farinsocker kändes som en given komponent. Det skulle säkert funka bra med muscavadosocker eller någon annan form av råsocker också. Så jag letade upp ett lämpligt recept för modifiering, eftersom jag var osäker på proportionerna i smuldegen.
En poäng med bakningen var att jag skulle göra en liten paj, i portionsstorlek! När jag gjorde smuldegen blev det snabbt uppenbart att jag hade tillräckligt för två pajer, så jag gjorde helt enkelt två i portionsstorlekar. Som äpple valde jag Jona gold, som tydligen skulle passa bra för ändamålet.
Dessa äpplen är jävligt stora, så jag köpte två st. Det var bra, då använde jag ett äpple till varje paj. Så, tärnat äpple blandades med farinsocker och lite mjöl, och täcktes sedan med enormt mycket smulor. Smulorna bestod av farinsocker, vetemjöl och smör. Sedan fick pajerna gräddas i ca en timme i 175 grader, men när fin färg uteblev höjde jag till 225 grader mot slutet.
Resultatet blev väldigt gott, men alldeles för sött och mäktigt! Det spände i kinderna efter en paj, och jag blev alldeles speedad och sockerstinn. Det är inte ett dugg konstigt, eftersom en paj innehöll ca 1100 kcal energi :-)
Som du ser är äpplet mycket mjukt, och har efter lång tid i ugnen fått
en kolaaktig konsistens av sockret, som har karamelliserats. Täcket av
smulor blev väldigt knaprigt och gott. Massor av kardemumma!
Som vanligt när jag provar något spännande så börjar jag genast fundera över vad som kan förbättras. Pajen innehöll riktigt med äpplen, det var mycket bra. Däremot behövde syran i äpplena komma fram mer, så över huvud taget behövde pajen MYCKET mindre socker. Dessutom kändes det otroligt onödigt att pajen innehöll nästan ett dagsbehov av energi, så mindre smör vore att föredra. Lagret av smulor var ändå lite för tjockt.
Så dagen efter fortsatte mitt projekt! Jag köpte samma typ av äpple men sockrade betydligt mindre - dessutom med vanligt vitt strösocker. Farinsocker i all ära, men jag ville inte ha så mycket smak av melass i själva äpplena. En tesked socker fick räcka, och det blev nästan för mycket ändå.
I smulorna kapade jag mängden farinsocker och smör rejält, och mängden smulor blev mindre än hälften av den från föregående dag. Till slut landade jag på ca 360 kcal för hela pajen - en tredjedel av mängden från paj nr 1. I övrigt gjorde jag på samma sätt, och använde rikligt med kardemumma. Eller nja, eftersom täcket av smulor var tunnare än förra gången så fick pajen bo i ugnen i 175 grader hela tiden, vilket var mycket lyckat.
Efter ca en timme bubblade det fint från äppelgeggan i botten, och smultäcket var läckert krispigt. Pajen fick svalna i några timmar (varm paj är inget vidare..) och kompletterades sedan med vaniljsås.
Resultatet blev lysande, helt underbart! Dock hade jag faktiskt kunnat använda ännu mindre socker, för det hade varit gott om den var lite syrligare.
Jonna gillar varken paj eller gluten, så hon fick i stället en Toblerone. Gör väl inget.
Så jag satte igång att googla lite och fick några tips vad gäller smulpaj (crumble). Somliga vill ha havregryn i sina smulor, jag tycker att det är rätt värdelöst. Visserligen får man en trevlig knaprighet, men jag vill inte att pajen ska smaka av havre!
Vidare finns det någon form av märkligt missförstånd att kanel hör hemma i en äppelpaj, men det är naturligtvis helt befängt. Det kan man ju tycka, men jag tycker att kanel är den mest överskattade kryddan som finns. Jag kan strö lite över risgrynsgröten på julafton (pliktskyldigt) och den är jätteviktig i glögg och i många indiska rätter, men tillsammans med äpple eller i bullar går kanelen helt bort för mig.
I stället föredrar jag den långt överlägsna kryddan kardemumma! Det är en av världens godaste smaker, tycker jag. Funkar fantastiskt bra i efterrätter, godis, tryffel, bakverk etc. Särskilt god blir den i kombination med äpple!
Vad mer? Tja, jag var mån om att få ett krispigt och knäckigt täcke på pajen så farinsocker kändes som en given komponent. Det skulle säkert funka bra med muscavadosocker eller någon annan form av råsocker också. Så jag letade upp ett lämpligt recept för modifiering, eftersom jag var osäker på proportionerna i smuldegen.
En poäng med bakningen var att jag skulle göra en liten paj, i portionsstorlek! När jag gjorde smuldegen blev det snabbt uppenbart att jag hade tillräckligt för två pajer, så jag gjorde helt enkelt två i portionsstorlekar. Som äpple valde jag Jona gold, som tydligen skulle passa bra för ändamålet.
Dessa äpplen är jävligt stora, så jag köpte två st. Det var bra, då använde jag ett äpple till varje paj. Så, tärnat äpple blandades med farinsocker och lite mjöl, och täcktes sedan med enormt mycket smulor. Smulorna bestod av farinsocker, vetemjöl och smör. Sedan fick pajerna gräddas i ca en timme i 175 grader, men när fin färg uteblev höjde jag till 225 grader mot slutet.
Resultatet blev väldigt gott, men alldeles för sött och mäktigt! Det spände i kinderna efter en paj, och jag blev alldeles speedad och sockerstinn. Det är inte ett dugg konstigt, eftersom en paj innehöll ca 1100 kcal energi :-)
Som du ser är äpplet mycket mjukt, och har efter lång tid i ugnen fått
en kolaaktig konsistens av sockret, som har karamelliserats. Täcket av
smulor blev väldigt knaprigt och gott. Massor av kardemumma!
Som vanligt när jag provar något spännande så börjar jag genast fundera över vad som kan förbättras. Pajen innehöll riktigt med äpplen, det var mycket bra. Däremot behövde syran i äpplena komma fram mer, så över huvud taget behövde pajen MYCKET mindre socker. Dessutom kändes det otroligt onödigt att pajen innehöll nästan ett dagsbehov av energi, så mindre smör vore att föredra. Lagret av smulor var ändå lite för tjockt.
Så dagen efter fortsatte mitt projekt! Jag köpte samma typ av äpple men sockrade betydligt mindre - dessutom med vanligt vitt strösocker. Farinsocker i all ära, men jag ville inte ha så mycket smak av melass i själva äpplena. En tesked socker fick räcka, och det blev nästan för mycket ändå.
I smulorna kapade jag mängden farinsocker och smör rejält, och mängden smulor blev mindre än hälften av den från föregående dag. Till slut landade jag på ca 360 kcal för hela pajen - en tredjedel av mängden från paj nr 1. I övrigt gjorde jag på samma sätt, och använde rikligt med kardemumma. Eller nja, eftersom täcket av smulor var tunnare än förra gången så fick pajen bo i ugnen i 175 grader hela tiden, vilket var mycket lyckat.
Efter ca en timme bubblade det fint från äppelgeggan i botten, och smultäcket var läckert krispigt. Pajen fick svalna i några timmar (varm paj är inget vidare..) och kompletterades sedan med vaniljsås.
Resultatet blev lysande, helt underbart! Dock hade jag faktiskt kunnat använda ännu mindre socker, för det hade varit gott om den var lite syrligare.
Jonna gillar varken paj eller gluten, så hon fick i stället en Toblerone. Gör väl inget.
HÖRLURAR
Åh, hörlurar.. sådana kan göra mig vansinnig. De senaste åren har jag förbrukat åtskilliga par, då 3,5 mm-pluggen förr eller senare alltid blir glapp. Det slår aldrig fel. Jag har då gjort tappra försök att knipsa av sladden och löda fast en ny plugg, alltid med skitdåligt resultat.
Det kan vara så att jag ännu inte har nått en tillräckligt hög level i Lödning™, men jag tror faktiskt att det är ett hyfsat svårt ingrepp. Kablarna är extremt tunna och sköra, och har alltid någon slags dryg beläggning som gör att tennet inte fastnar. Lösningen på detta har varit att elda bort lagret vilket har funkat okej. Det finns förmodligen en mer intelligent lösning, men den har jag inte hittat.
Så det har alltid slutat med att lurarna har fungerat någon vecka efter lödningen, sen har de fått samma fel igen.. och igen. En gång var jag riktigt ambitiös och slöt om alla lagningar riktigt ordentligt med krympslang, vilket fungerade rätt bra. Ett tag.
Till sist tröttnade jag och tänkte att det borde gå att köpa ett par hörlurar som har utbytbar sladd! Vilken bra idé, tänkte jag. Sedan började jag leta, och det var snudd på omöjligt att hitta några, åtminstone i vettig prisklass. Till sist hittade jag ett par AKG-lurar som jag glad i hågen beställde för ca 800 kr.
På dessa lurar kunde man byta ut kabeln, varför jag tänkte att mitt problem nu skulle vara löst. När, inte om, sladden skulle börja glappa kunde jag bara köpa en ny. Well .. lurarna visade sig vara av skitkvalitet, och de gick snart sönder. Framför allt hålet där man stack in den utbytbara kabeln, sprack upp. Lurarna beställdes naturligtvis från typ Hong Kong, och jag orkade därför inte bry mig om att reklamera skiten.
Utöver detta var kabeln fantastiskt tunn och skör, och började snart att glappa. Lurarna var dessutom väldigt obekväma, både i bågen och själva kuddarna. Som grädde på moset var ljudet burkigt, framför allt i diskanten.
Nu tänker du säkert att "Jaha, är man så jävla dum att man köper ett par lurar utan att prova dem innan - och dessutom från Hong Kong utan smidigt sätt att returnera när man är missnöjd, så får man minsann skylla sig själv", och det har du verkligen helt rätt i. Det ska svida att vara korkad, och gärna kosta pengar också. Det är så man lär sig en läxa.
Nästa par hörlurar blev Denon AH-P372, vilka jag provade på Hi-Fi-klubben. Ljudet var enormt bra, särskilt för 498 kr. Jävligt fula, och inte särskilt bekväma men.. äh. Detta var i oktober 2010, ungefär sju månader sedan. Idag fick jag ett infall och tänkte promenera hem från jobbet, och tänkte då göra promenaden lite mer njutbar genom att lyssna på en dokumentär.
När jag hade gått blott fem minuter hörde jag ett alldeles för obekant fenomen i lurarna - GLAPP. Rätt som det var försvann ljudet i vänster lur, och jag blev så jävla arg. Sju månader fick jag - men vad annat kunde jag vänta av den här sköra, tunna sladden?
HAR NI HÖRT ATT JA Ä FÖRBANNAD? (Någon som känner igen?)
Så jag tog mig hem för att leta upp kvitto och garantibevis, även om jag hade en aning om att det här inte var något som skulle täckas av garantin. Lämpligt nog följde det med ett litet papper som vänligt upplyste mig om att garantin inte täcker slitage. Förbannade jävla skit, tänkte jag, och ringde Hi-Fi-klubben för att dubbelkolla.
Mycket riktigt skulle garantin inte täcka detta. I ren ilska kastade jag mig in på http://www.marshallheadphones.com/ och beställde ett par Major-hörlurar. Riktiga feta Marshall-lurar med KRAFTIG sladd och ORDENTLIG plugg, inget jävla trams.
1049 kr fattigare tröstade jag mig med att skatteåterbäringen borde dyka upp samma vecka, och tänkte inte mycket mer på den saken. Inte förrän jag studerade mina trasiga Denon-lurar med lite mer uppmärksamhet än en senil gubbe.
Det var då jag insåg att mina lurar hade en väldigt kort sladd, förlängd med en något längre sladd. Vilket betydde att det var förlängningskabeln som hade börjat glappa, inget annat. Plötsligt föreföll det väl bryskt att spendera 1049 kr på ett par nya hörlurar när jag i själva verket bara behövde köpa en jävla förlängingssladd för uppskattningsvis 39 kr på Kjell & CO, skatteåterbäring eller ej.
Jag skämdes lite över min enfald och avbeställde genast hörlurarna, även om jag gärna ville ha dem. Nå, en vacker dag blir de nog mina. Denon-hörlurarna har fortfarande alla möjligheter i världen att gå sönder...
Det kan vara så att jag ännu inte har nått en tillräckligt hög level i Lödning™, men jag tror faktiskt att det är ett hyfsat svårt ingrepp. Kablarna är extremt tunna och sköra, och har alltid någon slags dryg beläggning som gör att tennet inte fastnar. Lösningen på detta har varit att elda bort lagret vilket har funkat okej. Det finns förmodligen en mer intelligent lösning, men den har jag inte hittat.
Så det har alltid slutat med att lurarna har fungerat någon vecka efter lödningen, sen har de fått samma fel igen.. och igen. En gång var jag riktigt ambitiös och slöt om alla lagningar riktigt ordentligt med krympslang, vilket fungerade rätt bra. Ett tag.
Till sist tröttnade jag och tänkte att det borde gå att köpa ett par hörlurar som har utbytbar sladd! Vilken bra idé, tänkte jag. Sedan började jag leta, och det var snudd på omöjligt att hitta några, åtminstone i vettig prisklass. Till sist hittade jag ett par AKG-lurar som jag glad i hågen beställde för ca 800 kr.
På dessa lurar kunde man byta ut kabeln, varför jag tänkte att mitt problem nu skulle vara löst. När, inte om, sladden skulle börja glappa kunde jag bara köpa en ny. Well .. lurarna visade sig vara av skitkvalitet, och de gick snart sönder. Framför allt hålet där man stack in den utbytbara kabeln, sprack upp. Lurarna beställdes naturligtvis från typ Hong Kong, och jag orkade därför inte bry mig om att reklamera skiten.
Utöver detta var kabeln fantastiskt tunn och skör, och började snart att glappa. Lurarna var dessutom väldigt obekväma, både i bågen och själva kuddarna. Som grädde på moset var ljudet burkigt, framför allt i diskanten.
Nu tänker du säkert att "Jaha, är man så jävla dum att man köper ett par lurar utan att prova dem innan - och dessutom från Hong Kong utan smidigt sätt att returnera när man är missnöjd, så får man minsann skylla sig själv", och det har du verkligen helt rätt i. Det ska svida att vara korkad, och gärna kosta pengar också. Det är så man lär sig en läxa.
Nästa par hörlurar blev Denon AH-P372, vilka jag provade på Hi-Fi-klubben. Ljudet var enormt bra, särskilt för 498 kr. Jävligt fula, och inte särskilt bekväma men.. äh. Detta var i oktober 2010, ungefär sju månader sedan. Idag fick jag ett infall och tänkte promenera hem från jobbet, och tänkte då göra promenaden lite mer njutbar genom att lyssna på en dokumentär.
När jag hade gått blott fem minuter hörde jag ett alldeles för obekant fenomen i lurarna - GLAPP. Rätt som det var försvann ljudet i vänster lur, och jag blev så jävla arg. Sju månader fick jag - men vad annat kunde jag vänta av den här sköra, tunna sladden?
HAR NI HÖRT ATT JA Ä FÖRBANNAD? (Någon som känner igen?)
Så jag tog mig hem för att leta upp kvitto och garantibevis, även om jag hade en aning om att det här inte var något som skulle täckas av garantin. Lämpligt nog följde det med ett litet papper som vänligt upplyste mig om att garantin inte täcker slitage. Förbannade jävla skit, tänkte jag, och ringde Hi-Fi-klubben för att dubbelkolla.
Mycket riktigt skulle garantin inte täcka detta. I ren ilska kastade jag mig in på http://www.marshallheadphones.com/ och beställde ett par Major-hörlurar. Riktiga feta Marshall-lurar med KRAFTIG sladd och ORDENTLIG plugg, inget jävla trams.
1049 kr fattigare tröstade jag mig med att skatteåterbäringen borde dyka upp samma vecka, och tänkte inte mycket mer på den saken. Inte förrän jag studerade mina trasiga Denon-lurar med lite mer uppmärksamhet än en senil gubbe.
Det var då jag insåg att mina lurar hade en väldigt kort sladd, förlängd med en något längre sladd. Vilket betydde att det var förlängningskabeln som hade börjat glappa, inget annat. Plötsligt föreföll det väl bryskt att spendera 1049 kr på ett par nya hörlurar när jag i själva verket bara behövde köpa en jävla förlängingssladd för uppskattningsvis 39 kr på Kjell & CO, skatteåterbäring eller ej.
Jag skämdes lite över min enfald och avbeställde genast hörlurarna, även om jag gärna ville ha dem. Nå, en vacker dag blir de nog mina. Denon-hörlurarna har fortfarande alla möjligheter i världen att gå sönder...
Lyckligt slut
SÅ, vid lunchtid vältrade sig min gode vän Ante över till mina krokar för att assistera vid upphängning av televisionsapparaten. Det hela gick mycket fort, snart hängde TV:n bergsäkert fast. Det hela såg genast mycket stabilt ut och jag slutade oroa mig för olyckor.
Han sa "tack tack gode herrn" när jag lade en femöring i hans utsträckta hand, sedan tog han på sig mössan och hoppade ner från grinden och sprang hem så snabbt hans äppelknyckarbyxor orkade röra benen.
Mitt arbete var dock inte slut här. Under min TV hänger ett hyllsystem som man har möjlighet att gömma sladdar bakom. Jag ids inte gå in på detaljer, men varje glashylla är fäst på en .. grej.. som har ett litet hål så att sladdar kan löpa bakom.
Detta innebär att om man vill ha det ritkigt riktigt snyggt, så måste man planera mycket, och anstränga sig enormt mycket. Jag talar av erfarenhet. Det kanske inte ser så ut på bilden nedan, men det löper väldigt många sladdar bakom receivern längst ner, och vissa kommer från alla möjliga håll medan andra går upp bakom hyllsystemet, till olika apparater och högtalare.
När jag väl hade fått alla sladdar på plats förra gången svor jag en helig ed samt skrev ett kontrakt med mitt eget blod, att jag aldrig någonsin skulle flytta någon hylla eller sladd igen. Det sprack direkt när jag köpte en ny TV, varför nu djävulen äger min själ för all framtid. Fan vad gött..
Nå, vad var problemet? Jag hade i min outsägliga enfald låtit strömkabeln från TV:n köpa ner bakom samtliga hyllor, och det är en fet kabel. Vissa kablar går att avlägsna enkelt genom systemet, men den här sladden gick inte att få ut såvida jag inte lyfte av varje hylla, och således kopplade loss VARJE sladd i hela systemet.
När jag insåg detta for en mängd tankar genom huvudet. Den absolut enda slutsatsen jag kunde komma fram till var, att om jag ville ta bort sladden (för att sedan kunna sälja min gamla TV) så fanns det inga genvägar. Många gånger när jag har hållit på med sånt här så har jag försökt mig på halvdana lösningar, men det straffar sig varje gång - och det slutar med att jag får göra om från början, på rätt sätt.
Så se det var bara att kavla upp ärmarna. Det tog någon timme av pillande, lyftande, skruvande, tvinnande.. men till slut var det klart! Dessutom hade jag förstånd nog att INTE dra alla kablar bakom hyllorna som förut. Nu fuskade jag, vilket gör reslutatet lite mindre elegant om man tittar riktigt nära och bakom hyllorna, men det kommer att bespara mig väldigt mycket möda när jag måste flytta om något nästa gång, så det är det alla gånger värt.
Det enda som fattas nu är någon form av låda för att dölja de fula grenkontakterna och sladdarna till vänster om grejerna.
Han sa "tack tack gode herrn" när jag lade en femöring i hans utsträckta hand, sedan tog han på sig mössan och hoppade ner från grinden och sprang hem så snabbt hans äppelknyckarbyxor orkade röra benen.
Mitt arbete var dock inte slut här. Under min TV hänger ett hyllsystem som man har möjlighet att gömma sladdar bakom. Jag ids inte gå in på detaljer, men varje glashylla är fäst på en .. grej.. som har ett litet hål så att sladdar kan löpa bakom.
Detta innebär att om man vill ha det ritkigt riktigt snyggt, så måste man planera mycket, och anstränga sig enormt mycket. Jag talar av erfarenhet. Det kanske inte ser så ut på bilden nedan, men det löper väldigt många sladdar bakom receivern längst ner, och vissa kommer från alla möjliga håll medan andra går upp bakom hyllsystemet, till olika apparater och högtalare.
När jag väl hade fått alla sladdar på plats förra gången svor jag en helig ed samt skrev ett kontrakt med mitt eget blod, att jag aldrig någonsin skulle flytta någon hylla eller sladd igen. Det sprack direkt när jag köpte en ny TV, varför nu djävulen äger min själ för all framtid. Fan vad gött..
Nå, vad var problemet? Jag hade i min outsägliga enfald låtit strömkabeln från TV:n köpa ner bakom samtliga hyllor, och det är en fet kabel. Vissa kablar går att avlägsna enkelt genom systemet, men den här sladden gick inte att få ut såvida jag inte lyfte av varje hylla, och således kopplade loss VARJE sladd i hela systemet.
När jag insåg detta for en mängd tankar genom huvudet. Den absolut enda slutsatsen jag kunde komma fram till var, att om jag ville ta bort sladden (för att sedan kunna sälja min gamla TV) så fanns det inga genvägar. Många gånger när jag har hållit på med sånt här så har jag försökt mig på halvdana lösningar, men det straffar sig varje gång - och det slutar med att jag får göra om från början, på rätt sätt.
Så se det var bara att kavla upp ärmarna. Det tog någon timme av pillande, lyftande, skruvande, tvinnande.. men till slut var det klart! Dessutom hade jag förstånd nog att INTE dra alla kablar bakom hyllorna som förut. Nu fuskade jag, vilket gör reslutatet lite mindre elegant om man tittar riktigt nära och bakom hyllorna, men det kommer att bespara mig väldigt mycket möda när jag måste flytta om något nästa gång, så det är det alla gånger värt.
Det enda som fattas nu är någon form av låda för att dölja de fula grenkontakterna och sladdarna till vänster om grejerna.
Nix.
Skruvarna jag köpte fungerade perfekt, så skenorna skruvades fast på TV:n. Nästa steg var att hänga upp den på väggen, vilket kräver minst fyra armar. Dessvärre är min lilla sambo född med korta armar-syndromet (ganska vanligt i Borås), så det gick alltså inte att lyfta apparaten tillräckligt högt.
Därför kontaktades Ante, som kommer förbi senare idag för att assistera med ett lyft! Återkommer.
Räkna med magsår.
Jag tycker inte att man bör vara pessimistisk eller att man alltid ska räkna med det värsta, men av erfarenhet vet jag att man alltid bör ha realistiska förväntningar på det mesta i tillvaron. Detta gäller inte minst elektronik.
Så, igår var det äntligen dags att få hem min nya TV: Sony Bravia KDL-46EX500. Det skulle ske genom en gratis hemleverans från Elgiganten, och jag utgick från att något skulle gå snett. Jag hade beställt TV:n några dagar tidigare, men ingen hörde av sig under dagen då leveransen skulle ske.
Visserligen skulle TV:n komma någon gång mellan 16 och 21, så det fanns ju viss marginal. Kl 19 blev jag lite otålig och ringde upp Elgigantens kundtjänst, och jodå, TV:n hade packats och var på väg till mig inom en timme. Så härligt! Runt 20 kom leveransen, inget tjafs!
Det var en lättnad, jag hade verkligen väntat mig att något skulle gå snett. Jag hade målat upp några möjliga scenarion, och hur jag skulle hantera dem. Jag hade även förutsett att det skulle innebära en viss ansträngning att få upp TV:n på väggen.
Jag hade redan innan en 37-tums plasma-TV på väggen, och jag svettades rejält när jag skulle välja rätt pluggar till min porösa vägg (slaggplattor). Det tog ett par dagar innan jag fick till det vill jag minnas, men till slut hade jag skruvat fast väggfästet med rejäla bultar, och på något vis lyckades jag även hänga upp TV:n helt ensam trots att den väger omkring 25 kg.
Att lyfta ner samma TV klarade jag inte av utan hjälp från Jonna, så jag undrar faktiskt fortfarande hur det var möjligt. Den nya apparaten är visserligen betydligt större än den gamla, men den väger något kilo mindre - till min stora glädje. Att hänga upp tunga saker på väggen är för mig förenat med måttlig oro.
Efter att jag hade hängt upp den förra apparaten var jag enormt nervös i flera dagar, men den satt som berget. Jag hade nog underskattat väggens bärkraft och vilka krafter som påverkar den. Den är ju trots allt fäst med åtta bultar (tror jag), och kraften är riktad rakt nedåt. Men.. porös vägg gör mig ändå orolig.
HUR SOM HELST, startade jag upp min nya TV igår, och den tycktes ju fungera prima. Nästa steg blev då att fästa väggfästets skenor på baksidan av apparaten, för att kunna hänga upp den rackaren på väggen. Så, lätt svettig skruvade jag av skenorna från min gamla TV.
Då slog det mig, kan jag använda samma skruvar för att skruva fast skenorna i min nya TV? Svaret var självklart - absolut inte. Okej.. så .. vilka. jävla. skruvar. skulle. jag. då. använda?
Jag tänkte efter. Det var över ett år sedan jag skruvade upp skiten senast, och jag hade ett minne av att det följde med flera olika skruvar och bultar med väggfästet. Var kunde de möjligen finnas? Det är en typisk sådan sak som jag aldrig skulle få för mig att slänga, men samtidigt är det en typisk sådan sak som jag troligtvis skulle lägga på något "smart ställe" för att sedan glömma bort det efter tio sekunder. Max.
Så jag började leta efter en liten påse med skruvar, och hittade snart en sådan. Däremot vet jag inte om denna påse hörde till rätt väggfäste, jag har nämligen även en datormonitor uppskruvad på väggen med ett liknande fäste av samma märke.
Det spelade dock ingen roll, jag hittade nämligen en lista över de skruvar som följde med mitt fäste och inga av dessa var av rätt längd. På baksidan av TV:n fanns nämligen en lapp som sa att man måste skruva in skruven 8-12 mm i TV:n, varken mer eller mindre.
Okej, men det stod ingenting om exakt vilken skruv jag skulle använda. Det var dock alldeles uppenbart att de som följde med mitt väggfäste var på tok för långa. Jag började då bläddra lite i manualen, och hittade att skruvarna skulle heta någonting med 6x16. Detta lyckades jag snart översätta till en skruv av typ M6 med längd 16 mm.
Suck. Jag kunde alltså inte hänga upp TV:n för att jag saknade dessa skruvar, fyra till antalet. Nå, jag förstår att tillverkaren av väggfästet inte kan skicka med skruvar som ska passa exakt alla TV-apparater, och då Sonys originalfäste säljs separat och ej medföljer TV:n, skickar de naturligtvis inte med skruvar för detta heller.
Denna insikt gjorde mig dock inte ett dugg mindre less, det här var helt enkelt något jag inte hade räknat med. Det fanns helt enkelt inget annat alternativ än att låta TV:n stå på golvet resten av kvällen samt ta en dusch mot svetten på ryggen.
Lyckligtvis tycks dessa skruvar finnas på Clas Ohlson, så idag får jag ta en tur dit. Tyvärr hinner jag inte experimentera så mycket mer med min TV idag då jag ska åka och repa. Repa är i och för sig väldigt skoj, så det går då ingen nöd på mig. Problemet är bara att jag kommer att vilja fortsätta mitt TV-uppdrag ikväll, och då lär klockan vara runt 21. Typiskt dålig tid för att meka med sin TV.. oh well.
Kvällen lär bli fylld av oro på gränsen till magsår över frågor som:
- Ska skruvarna passa?
- Kommer jag att lyckas lyfta upp TV:n på väggen, även om jag har hjälp av Jonna?
- Kommer väggen att hålla?
- Varför köper man en onepiece, och viktigare: varför har man den sedan på kroppen?
Jag kommer troligtvis att kunna leverera svaren på nästan alla frågor i morgon. En sak är då alldeles säker: Även om man räknar med att saker kan gå snett, så kan man räkna med att saker man inte har räknat med att kunna gå ännu mera snett.
Alltid är det nåt.
Så, igår var det äntligen dags att få hem min nya TV: Sony Bravia KDL-46EX500. Det skulle ske genom en gratis hemleverans från Elgiganten, och jag utgick från att något skulle gå snett. Jag hade beställt TV:n några dagar tidigare, men ingen hörde av sig under dagen då leveransen skulle ske.
Visserligen skulle TV:n komma någon gång mellan 16 och 21, så det fanns ju viss marginal. Kl 19 blev jag lite otålig och ringde upp Elgigantens kundtjänst, och jodå, TV:n hade packats och var på väg till mig inom en timme. Så härligt! Runt 20 kom leveransen, inget tjafs!
Det var en lättnad, jag hade verkligen väntat mig att något skulle gå snett. Jag hade målat upp några möjliga scenarion, och hur jag skulle hantera dem. Jag hade även förutsett att det skulle innebära en viss ansträngning att få upp TV:n på väggen.
Jag hade redan innan en 37-tums plasma-TV på väggen, och jag svettades rejält när jag skulle välja rätt pluggar till min porösa vägg (slaggplattor). Det tog ett par dagar innan jag fick till det vill jag minnas, men till slut hade jag skruvat fast väggfästet med rejäla bultar, och på något vis lyckades jag även hänga upp TV:n helt ensam trots att den väger omkring 25 kg.
Att lyfta ner samma TV klarade jag inte av utan hjälp från Jonna, så jag undrar faktiskt fortfarande hur det var möjligt. Den nya apparaten är visserligen betydligt större än den gamla, men den väger något kilo mindre - till min stora glädje. Att hänga upp tunga saker på väggen är för mig förenat med måttlig oro.
Efter att jag hade hängt upp den förra apparaten var jag enormt nervös i flera dagar, men den satt som berget. Jag hade nog underskattat väggens bärkraft och vilka krafter som påverkar den. Den är ju trots allt fäst med åtta bultar (tror jag), och kraften är riktad rakt nedåt. Men.. porös vägg gör mig ändå orolig.
HUR SOM HELST, startade jag upp min nya TV igår, och den tycktes ju fungera prima. Nästa steg blev då att fästa väggfästets skenor på baksidan av apparaten, för att kunna hänga upp den rackaren på väggen. Så, lätt svettig skruvade jag av skenorna från min gamla TV.
Då slog det mig, kan jag använda samma skruvar för att skruva fast skenorna i min nya TV? Svaret var självklart - absolut inte. Okej.. så .. vilka. jävla. skruvar. skulle. jag. då. använda?
Jag tänkte efter. Det var över ett år sedan jag skruvade upp skiten senast, och jag hade ett minne av att det följde med flera olika skruvar och bultar med väggfästet. Var kunde de möjligen finnas? Det är en typisk sådan sak som jag aldrig skulle få för mig att slänga, men samtidigt är det en typisk sådan sak som jag troligtvis skulle lägga på något "smart ställe" för att sedan glömma bort det efter tio sekunder. Max.
Så jag började leta efter en liten påse med skruvar, och hittade snart en sådan. Däremot vet jag inte om denna påse hörde till rätt väggfäste, jag har nämligen även en datormonitor uppskruvad på väggen med ett liknande fäste av samma märke.
Det spelade dock ingen roll, jag hittade nämligen en lista över de skruvar som följde med mitt fäste och inga av dessa var av rätt längd. På baksidan av TV:n fanns nämligen en lapp som sa att man måste skruva in skruven 8-12 mm i TV:n, varken mer eller mindre.
Okej, men det stod ingenting om exakt vilken skruv jag skulle använda. Det var dock alldeles uppenbart att de som följde med mitt väggfäste var på tok för långa. Jag började då bläddra lite i manualen, och hittade att skruvarna skulle heta någonting med 6x16. Detta lyckades jag snart översätta till en skruv av typ M6 med längd 16 mm.
Suck. Jag kunde alltså inte hänga upp TV:n för att jag saknade dessa skruvar, fyra till antalet. Nå, jag förstår att tillverkaren av väggfästet inte kan skicka med skruvar som ska passa exakt alla TV-apparater, och då Sonys originalfäste säljs separat och ej medföljer TV:n, skickar de naturligtvis inte med skruvar för detta heller.
Denna insikt gjorde mig dock inte ett dugg mindre less, det här var helt enkelt något jag inte hade räknat med. Det fanns helt enkelt inget annat alternativ än att låta TV:n stå på golvet resten av kvällen samt ta en dusch mot svetten på ryggen.
Lyckligtvis tycks dessa skruvar finnas på Clas Ohlson, så idag får jag ta en tur dit. Tyvärr hinner jag inte experimentera så mycket mer med min TV idag då jag ska åka och repa. Repa är i och för sig väldigt skoj, så det går då ingen nöd på mig. Problemet är bara att jag kommer att vilja fortsätta mitt TV-uppdrag ikväll, och då lär klockan vara runt 21. Typiskt dålig tid för att meka med sin TV.. oh well.
Kvällen lär bli fylld av oro på gränsen till magsår över frågor som:
- Ska skruvarna passa?
- Kommer jag att lyckas lyfta upp TV:n på väggen, även om jag har hjälp av Jonna?
- Kommer väggen att hålla?
- Varför köper man en onepiece, och viktigare: varför har man den sedan på kroppen?
Jag kommer troligtvis att kunna leverera svaren på nästan alla frågor i morgon. En sak är då alldeles säker: Även om man räknar med att saker kan gå snett, så kan man räkna med att saker man inte har räknat med att kunna gå ännu mera snett.
Alltid är det nåt.
