Jag skriver tydligen en roman.
För lite mer än ett år sedan bytte jag område på jobbet, och jag jobbar numera inte längre inne i city. Det gör att jag har fått många nya kollegor, men då och då träffar jag på mina gamla kollegor. Det finns en man (som jag inte kan namnet på) som då och då har berättat om sin poesi. Särskilt mycket mer minns jag inte om honom, det var flera år sedan vi pratade ordentligt.
Så, för några månader sedan träffade jag på den här mannen på jobbet för första gången på länge. Vi kände naturligtvis igen varandra och började småprata så som kollegor gör. Plötsligt frågar han mig:
"Hur går det med skrivandet?"
Jag kunde bara utgå från att han pratade om musiken. Kanske hade jag någon gång berättat att jag spelar i ett band och att jag skriver musik, det vore inte så konstigt.
"Joo, det går bra. Det går framåt!"
"Ah, vad roligt. För mig går det segt.. jag har ingen inspiration."
"Nää, då är det ju svårt. Sånt där vill man ju inte pressa fram.. det kommer när det kommer." <- och dylikt bla bla bla.
Jag var nu helt övertygad om att vi pratade om min musik och hans poesi, ända tills han frågade:
"Blir det en trilogi?"
Va? Vadå trilogi..? Jag var nu mycket osäker på vad han menade. Tre plattor, eller vad? Tja, vi hade ju för all del kontrakt på tre skivor men.. trilogi? Jag minns inte riktigt vad jag svarade här, men troligen något ganska undvikande. Det slog mig då att han förmodligen pratar om sin poesi med alla kollegor han träffar, och kanske hade han på så sätt träffat på någon kollega som skriver böcker. Han hade förmodligen blandat ihop mig med den här kollegan, och trodde nu att jag skriver böcker!
Jag var något förbryllad men vi pratade inte mer om saken, han skulle ändå vidare. Sedan har jag inte tänkt mer på den saken, förens igår! Kl 6:00 när jag väntade på tunnelbanan mötte jag den här kollegan, och vi började prata lite. Det tog inte lång tid innan frågan kom:
"Hur går det med skrivandet?"
.. på något dumt sätt inbillade jag mig att han kanske syftade på musiken den här gången!
"Jooo, det går bra!"
"Ah. Blir det en trilogi?"
"Va.. eh.. nääää..." <- Något konfunderad igen, vad fan, trodde han fortfarande att jag är författare?
"Okej, bara en roman alltså. 1500 sidor eller?"
... okej. Nu visste jag med säkerhet att han trodde att jag skrev en bok. Min hjärna arbetade långsamt för att försöka få fram ett snabbt och vettigt svar. Snart hörde jag mig själv säga:
"Jaa.. något sånt!"
OK, när jag för första gången hade chansen att dementera mitt författarskap så bekräftade jag det i stället. Det kändes ändå som att det var för sent och för pinsamt att berätta sanningen. Jag hoppades innerligt att han inte skulle fråga vad min låtsasroman handlar om och bytte därför snabbt samtalsämne.
Det hela var mycket surrealistiskt, och jag hoppas att ämnet inte dyker upp igen. Först övervägde jag att hitta på ett lämpligt ämne som min roman skulle kunna handla om ifall han skulle fråga mig igen, sen beslöt jag mig för en vettigare och mer hållbar plan.
Om jag träffar på kollegan igen och han frågar mig så ska jag säga att jag har lagt ner boken i brist på inspiration, så slipper han fråga mer. Problemet är då om han plötsligt träffar på den riktige författaren som berättar allt om sin eventuella trilogi! Då kommer han nog att bli väldigt fundersam och undra varför jag lät påskina att jag skriver en roman, när han hade blandat ihop oss.
Jävligt dumt.
Så, för några månader sedan träffade jag på den här mannen på jobbet för första gången på länge. Vi kände naturligtvis igen varandra och började småprata så som kollegor gör. Plötsligt frågar han mig:
"Hur går det med skrivandet?"
Jag kunde bara utgå från att han pratade om musiken. Kanske hade jag någon gång berättat att jag spelar i ett band och att jag skriver musik, det vore inte så konstigt.
"Joo, det går bra. Det går framåt!"
"Ah, vad roligt. För mig går det segt.. jag har ingen inspiration."
"Nää, då är det ju svårt. Sånt där vill man ju inte pressa fram.. det kommer när det kommer." <- och dylikt bla bla bla.
Jag var nu helt övertygad om att vi pratade om min musik och hans poesi, ända tills han frågade:
"Blir det en trilogi?"
Va? Vadå trilogi..? Jag var nu mycket osäker på vad han menade. Tre plattor, eller vad? Tja, vi hade ju för all del kontrakt på tre skivor men.. trilogi? Jag minns inte riktigt vad jag svarade här, men troligen något ganska undvikande. Det slog mig då att han förmodligen pratar om sin poesi med alla kollegor han träffar, och kanske hade han på så sätt träffat på någon kollega som skriver böcker. Han hade förmodligen blandat ihop mig med den här kollegan, och trodde nu att jag skriver böcker!
Jag var något förbryllad men vi pratade inte mer om saken, han skulle ändå vidare. Sedan har jag inte tänkt mer på den saken, förens igår! Kl 6:00 när jag väntade på tunnelbanan mötte jag den här kollegan, och vi började prata lite. Det tog inte lång tid innan frågan kom:
"Hur går det med skrivandet?"
.. på något dumt sätt inbillade jag mig att han kanske syftade på musiken den här gången!
"Jooo, det går bra!"
"Ah. Blir det en trilogi?"
"Va.. eh.. nääää..." <- Något konfunderad igen, vad fan, trodde han fortfarande att jag är författare?
"Okej, bara en roman alltså. 1500 sidor eller?"
... okej. Nu visste jag med säkerhet att han trodde att jag skrev en bok. Min hjärna arbetade långsamt för att försöka få fram ett snabbt och vettigt svar. Snart hörde jag mig själv säga:
"Jaa.. något sånt!"
OK, när jag för första gången hade chansen att dementera mitt författarskap så bekräftade jag det i stället. Det kändes ändå som att det var för sent och för pinsamt att berätta sanningen. Jag hoppades innerligt att han inte skulle fråga vad min låtsasroman handlar om och bytte därför snabbt samtalsämne.
Det hela var mycket surrealistiskt, och jag hoppas att ämnet inte dyker upp igen. Först övervägde jag att hitta på ett lämpligt ämne som min roman skulle kunna handla om ifall han skulle fråga mig igen, sen beslöt jag mig för en vettigare och mer hållbar plan.
Om jag träffar på kollegan igen och han frågar mig så ska jag säga att jag har lagt ner boken i brist på inspiration, så slipper han fråga mer. Problemet är då om han plötsligt träffar på den riktige författaren som berättar allt om sin eventuella trilogi! Då kommer han nog att bli väldigt fundersam och undra varför jag lät påskina att jag skriver en roman, när han hade blandat ihop oss.
Jävligt dumt.
Operation: Kokos
För en tid sedan upptäckte jag en för mig ny choklad på Ica. Det var en chokladkaka från Lindt, med någon form av kokosfyllning! Numera äter jag väldigt lite snask, men till slut bestämde jag mig för att prova chokladen. Det visade sig vara en ljuvlig upplevelse!
Smakar precis som något som är gott
Lindts choklad är redan från början helt fantastisk, och nu var den dessutom fylld med en fluffig och krämig gegga med smak av kokos! Den här upplevelsen fick mig att börja fundera en del kring kokos, hur gott det är och vad man kan göra med den.
Någonstans i bakhuvudet dök då "coconut cream pie" upp! Troligen var det något gammalt recept jag har sett någonstans.. och allt blev glasklart. En krämig paj med smak av kokos, hur skulle det kunna gå fel? Konceptet var dessutom inte helt olikt chokladkakans.
Jag har en gång tidigare gjort en slags Piña Colada-inspirerad paj där jag kokade en kokoskräm samt en ananaskräm och lade dessa i lager, för att sedan toppa med maräng. Det blev riktigt gott, men smaken av kokos kom aldrig riktigt fram.
Så min utgångspunkt var att försöka göra en paj med så mycket smak av kokos som möjligt. Kanske kunde jag rentav ha kokos i pajdegen? Jag övergav den idén och använde i stället mandel, som jag brukar göra. Pajdegen fick bestå av vetemjöl, finmalen mandel, smör samt strösocker.
Nå, det första steget var att få tag på en kokosnöt! Jag tänkte, ingen riktig kokospaj utan färsk kokos. Dessutom är detta ett livsmedel som jag inte har experimenterat med särskilt mycket, så nu var det på tiden. Till min stora glädje kunde jag köpa denna nöt, som inte är en nöt, på Ica för endast 10 kr!
Utöver denna köpte jag även kokosgrädde och lite annat. Nu fanns alla förutsättningar för att göra en lyckad paj!
Kokostrio
Kokoskatt
Så, efter att jag hade gjort pajskalet blev det första steget att bryta mig in i kokosnöten. Det var inga större problem tack vare hammaren och handduken. Sedan vidtog ett jävla pillande, tvättande och skärande för att få bort den lilla bruna hinnan av skal som trist nog täcker köttet när man väl har gjort sig besväret att pilla bort skiten från insidan av nötens skal.
Till slut stod jag där med en påse vitt godis (inte kokain) som jag läskade mig över enormt mycket! Frågan var dock exakt vad jag skulle göra med den färska kokosen. Jag tog ungefär hälften och skar den i små bitar, sen tänkte jag att jag skulle torka den i ugnen. När den hade fått stå där inne i kanske 20 minuter försökte jag mala den i min mixer.
Det gick helt värdelöst eftersom kokosen fortfarande hade ganska mycket vätska i sig, och jag insåg att kokos sannolikt måste torka mycket längre än så. Som ett sista desperat försök strödde jag ut vad som numera var kokosflingor i en form och lät dem rostas i ugnen.
Det gick väl i och för sig enligt planerna, men smaken var inte alls vad jag var ute efter. Den rostade kokosen var väldigt god, men smaken var för intensiv och inte tillräckligt mycket "ren kokos". Därför slängde jag skiten och tänkte om.
När jag tog ut kokosen ur ugnen drog jag på mig den första av dagens två blessyrer! Med ett "fsssst" brändes lite av huden på min högra tumme till vit aska vilket var rätt tjatigt, och nu efter två dagar har brännsåret förvandlats till en vätskefylld blåsa.
Gör väl inget, tänkte jag, och tog fram rivjärnet. Jag rev den färska kokosen, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Kokosmjölken som trängde fram ur det vita köttet gjorde att kokosen gled på ett för ändamålet ofördelaktigt sätt över rivjärnet, vilket i sin tur gjorde att jag behövde ta i mer.
Jag slant då naturligtvis och råkade hyvla höger tumme, nära nageln. Till en början såg det inte ut att vara så illa, så jag blev bara lite irriterad och fortsatte att hyvla. Snart märkte jag dock att den vita kokosen i min hand hade blivit röd av blodet som rann från tummen, vilket fick ses som typiskt dåligt.
Då blev jag riktigt less och gick för att tvätta samt plåstra om min sargade tumme, sedan kontrollerade jag så att inget blod hade besudlat min fina, rivna kokos. Det var ingen fara, och jag kunde fortsätta mitt uppdrag i en mer lugn takt.
Sedan var det slut på alla missöden, och jag började koka min kokoskräm. Av någon anledning vill jag skriva på engelska och kalla den för "vanilla coconut cream" eller något, men det är jävligt larvigt. Min utgångspunkt var att krämen skulle smaka massor av kokos och vanilj. Utöver det skulle den även vara söt och krämig!
Så jag hällde kokosgrädden (fetare än kokosmjölk) i en kastrull och delade på vaniljstången jag hade köpt. Jag skrapade ur kärnorna och lade dem tillsammans med det som blev över av stången i kokosgrädden. Tanken var att låta smaken från stången läcka ut.
Utöver detta tillsatte jag tre äggulor, tre matskedar majsstärlekse samt en dl strösocker. Blandningen fick sjuda på låg värme under konstant omrörning tills jag fick till en tjock härlig kräm! I denna kräm blandade jag sedan i en hel del färsk, riven kokos, och lät den sedan svalna.
Krämen hälldes i pajskalet, och jag funderade på om det vore godast att toppa pajen med grädde eller med maräng. Till slut föll valet på vispad grädde, i vilken jag blandade lite vaniljsocker samt en hel del riven kokos. Tanken var nämligen att låta pajen stå kallt i några timmar, för en riktigt kall och fräsch känsla.
Till en början försökte jag att spritsa grädden i en trevlig form, men då vi äger världens sämsta spritsverktyg blev det otroligt fult, så jag fick smeta ut grädden i stället.
Jävla sprits
Resultatet blev till sist så här:
God paj
Krämig ju
Det blev en väldigt god och trevlig paj som smakade intensivt av kokos och vanilj, helt enligt planerna. Möjligen hade den tjänat på att vara ännu kallare, nästan frusen. Möjligen hade det även varit gott med någonting syrligt som balans, men nu ville jag ha en ren smak av kokos. Citronsorbet eller en liten sås av ananas kunde annars vara goda tillbehör.
Som om inte det vore nog fanns även min vän Fredrik på plats för att smaka pajen. Han var som synes mycket belåten:
Uppfriskande, tyckte Fredrik
Smakar precis som något som är gott
Lindts choklad är redan från början helt fantastisk, och nu var den dessutom fylld med en fluffig och krämig gegga med smak av kokos! Den här upplevelsen fick mig att börja fundera en del kring kokos, hur gott det är och vad man kan göra med den.
Någonstans i bakhuvudet dök då "coconut cream pie" upp! Troligen var det något gammalt recept jag har sett någonstans.. och allt blev glasklart. En krämig paj med smak av kokos, hur skulle det kunna gå fel? Konceptet var dessutom inte helt olikt chokladkakans.
Jag har en gång tidigare gjort en slags Piña Colada-inspirerad paj där jag kokade en kokoskräm samt en ananaskräm och lade dessa i lager, för att sedan toppa med maräng. Det blev riktigt gott, men smaken av kokos kom aldrig riktigt fram.
Så min utgångspunkt var att försöka göra en paj med så mycket smak av kokos som möjligt. Kanske kunde jag rentav ha kokos i pajdegen? Jag övergav den idén och använde i stället mandel, som jag brukar göra. Pajdegen fick bestå av vetemjöl, finmalen mandel, smör samt strösocker.
Nå, det första steget var att få tag på en kokosnöt! Jag tänkte, ingen riktig kokospaj utan färsk kokos. Dessutom är detta ett livsmedel som jag inte har experimenterat med särskilt mycket, så nu var det på tiden. Till min stora glädje kunde jag köpa denna nöt, som inte är en nöt, på Ica för endast 10 kr!
Utöver denna köpte jag även kokosgrädde och lite annat. Nu fanns alla förutsättningar för att göra en lyckad paj!
Kokostrio
Kokoskatt
Så, efter att jag hade gjort pajskalet blev det första steget att bryta mig in i kokosnöten. Det var inga större problem tack vare hammaren och handduken. Sedan vidtog ett jävla pillande, tvättande och skärande för att få bort den lilla bruna hinnan av skal som trist nog täcker köttet när man väl har gjort sig besväret att pilla bort skiten från insidan av nötens skal.
Till slut stod jag där med en påse vitt godis (inte kokain) som jag läskade mig över enormt mycket! Frågan var dock exakt vad jag skulle göra med den färska kokosen. Jag tog ungefär hälften och skar den i små bitar, sen tänkte jag att jag skulle torka den i ugnen. När den hade fått stå där inne i kanske 20 minuter försökte jag mala den i min mixer.
Det gick helt värdelöst eftersom kokosen fortfarande hade ganska mycket vätska i sig, och jag insåg att kokos sannolikt måste torka mycket längre än så. Som ett sista desperat försök strödde jag ut vad som numera var kokosflingor i en form och lät dem rostas i ugnen.
Det gick väl i och för sig enligt planerna, men smaken var inte alls vad jag var ute efter. Den rostade kokosen var väldigt god, men smaken var för intensiv och inte tillräckligt mycket "ren kokos". Därför slängde jag skiten och tänkte om.
När jag tog ut kokosen ur ugnen drog jag på mig den första av dagens två blessyrer! Med ett "fsssst" brändes lite av huden på min högra tumme till vit aska vilket var rätt tjatigt, och nu efter två dagar har brännsåret förvandlats till en vätskefylld blåsa.
Gör väl inget, tänkte jag, och tog fram rivjärnet. Jag rev den färska kokosen, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Kokosmjölken som trängde fram ur det vita köttet gjorde att kokosen gled på ett för ändamålet ofördelaktigt sätt över rivjärnet, vilket i sin tur gjorde att jag behövde ta i mer.
Jag slant då naturligtvis och råkade hyvla höger tumme, nära nageln. Till en början såg det inte ut att vara så illa, så jag blev bara lite irriterad och fortsatte att hyvla. Snart märkte jag dock att den vita kokosen i min hand hade blivit röd av blodet som rann från tummen, vilket fick ses som typiskt dåligt.
Då blev jag riktigt less och gick för att tvätta samt plåstra om min sargade tumme, sedan kontrollerade jag så att inget blod hade besudlat min fina, rivna kokos. Det var ingen fara, och jag kunde fortsätta mitt uppdrag i en mer lugn takt.
Sedan var det slut på alla missöden, och jag började koka min kokoskräm. Av någon anledning vill jag skriva på engelska och kalla den för "vanilla coconut cream" eller något, men det är jävligt larvigt. Min utgångspunkt var att krämen skulle smaka massor av kokos och vanilj. Utöver det skulle den även vara söt och krämig!
Så jag hällde kokosgrädden (fetare än kokosmjölk) i en kastrull och delade på vaniljstången jag hade köpt. Jag skrapade ur kärnorna och lade dem tillsammans med det som blev över av stången i kokosgrädden. Tanken var att låta smaken från stången läcka ut.
Utöver detta tillsatte jag tre äggulor, tre matskedar majsstärlekse samt en dl strösocker. Blandningen fick sjuda på låg värme under konstant omrörning tills jag fick till en tjock härlig kräm! I denna kräm blandade jag sedan i en hel del färsk, riven kokos, och lät den sedan svalna.
Krämen hälldes i pajskalet, och jag funderade på om det vore godast att toppa pajen med grädde eller med maräng. Till slut föll valet på vispad grädde, i vilken jag blandade lite vaniljsocker samt en hel del riven kokos. Tanken var nämligen att låta pajen stå kallt i några timmar, för en riktigt kall och fräsch känsla.
Till en början försökte jag att spritsa grädden i en trevlig form, men då vi äger världens sämsta spritsverktyg blev det otroligt fult, så jag fick smeta ut grädden i stället.
Jävla sprits
Resultatet blev till sist så här:
God paj
Krämig ju
Det blev en väldigt god och trevlig paj som smakade intensivt av kokos och vanilj, helt enligt planerna. Möjligen hade den tjänat på att vara ännu kallare, nästan frusen. Möjligen hade det även varit gott med någonting syrligt som balans, men nu ville jag ha en ren smak av kokos. Citronsorbet eller en liten sås av ananas kunde annars vara goda tillbehör.
Som om inte det vore nog fanns även min vän Fredrik på plats för att smaka pajen. Han var som synes mycket belåten:
Uppfriskande, tyckte Fredrik
Inte bara SJ
Det blir för mig allt mer uppenbart varför så många väljer att ta bilen, i stället för att åka kollektivt med buss eller tåg. De senaste åren har jag fått sämre och sämre tillit till SJ:s tågtrafik efter många förseningar och andra problem. Själv åker jag sällan tåg, så varje gång det strular får jag än mindre incitament att fortsätta begagna detta färdmedel.
Själv har jag såvitt jag kan minnas aldrig råkat ut för att ett tåg har ställts in, men det har hänt vänner och bekanta - för att inte tala om nyheterna jag läste igår, att flera tåg har ställts in i västsverige på grund av förarbrist under semestern. Detta är dock det första problemet som kan uppstå när man har bokat sin resa: ska tåget gå över huvud taget?
Det andra problemet är att tåget ska gå i tid, vilket oftast inte har varit något problem så länge man undviker att resa under vintern. Det är emellertid inte ett särskilt litet problem, eftersom det typiskt är under vintern som t ex julhelgen infaller. Utöver det så heter det faktiskt "vinterhalvår", varför jag också undviker tåg under denna långa period.
När man väl sitter ombord på tåget ska tåget helst inte bli försenat under resans gång, särskilt om man måste byta tåg på en eller flera orter. Utöver dessa praktiska hinder som kan förhindra, eller åtminstone försvåra resan, finns många andra saker som ofta bidrar till att göra tågresan till en värdelös upplevelse, och jag kan enkelt sammanfatta dessa som: medresenärer.
Jag önskar att hela tåget ingick i den tysta avdelningen. Det är helt okej om folk pratar med varandra i normal samtalston, men skrikande barn, ungdomar som klappar och skrattar, fulla män som super och härjar eller bara folk som inte ids använda hörlurar till sina jävla datorer eller musikspelare gör mig otroligt irriterad.
Lägg sedan till gnälliga människor som inte kan komma överens med varandra om huruvida ett jävla fönster skall vara öppet eller stängt, och resan är komplett. En tumregel skulle ju kunna vara att om de flesta i vagnen vill ha fönstret stängt (särskilt den person som sitter närmast fönstret), så får en person finna sig i att sitta och vara varm och hålla sin käft.
För all del, om allt fungerar felfritt, dvs om tåget avgår i tid och inte drar på sig någon försening, och man hamnar i en lugn och tyst vagn utan några störningsmoment så kan en tågresa vara oerhört njutbar, särskilt i kombination med en kopp gott kaffe. Vilket numera sker: aldrig någonsin.
Dessutom är tåg ofta väldigt dyrt om man inte lyckas vara ute i riktigt god tid, varför buss, bil eller till och med flyg kan vara betydligt bättre alternativ. Så i helgen reste jag och Jonna till Dalarna för att fira min mormors 80-årsdag. Det var kul, nu över till hemresan:
Vi hade bokat en bussresa med Swebus Express eftersom det märkligt nog inte gick några lämpliga tåg hem. Under söndagen började det klarna, när någon i sällskapet påtalade att Peace & Love-festivalen i Borlänge slutade just denna söndag.
Av en händelse skulle vår buss avgå från just Borlänge, vilket genast skapade en viss oro för mig. Skulle busstationen vara fylld av människor? Nåväl, vi åkte i ganska god tid och var framme strax före 13:00 i Borlänge - bussen skulle avgå kl 13:15.
På stationen slog lessheten till stenhårt över våra ansikten när vi såg folkhavet. Det var proppfullt med folk precis överallt och således väldigt svårt att ta sig fram. Vi blev genast ganska stressade eftersom vi inte hade någon aning om varifrån vår buss skulle avgå, och det var omöjligt att se några skyltar på grund av alla människor.
Till slut lyckades vi identifiera någonting som såg ut som ingången till busstationen, som vid en närmare titt var avspärrad. Framför ingången stod vansinnigt många festivaldeltagare och väntade på något. I vanliga fall hade dessa människor enbart varit fula, bakfulla och ofräscha ungdomar som luktade piss, öl och oskyddat knull och gillade att leva som svin i tre-fyra dygn ("ha kul"), men just då var de reducerade till FIENDEN.
Fienden som stod i vägen för min och Jonnas hemresa, fienden som skapade osäkerhet och oro över var vi skulle ta vägen och hur resan skulle fungera över huvud taget. Vi trängde oss hänsynslöst före fienden tills vi nådde vakterna som spärrade av ingången till vad som eventuellt kunde vara bussterminalen.
Där frågade jag om de möjligen visste varifrån Swebus Express avgick.
"När ska ni åka?"
"Kvart över ett"
"Då får ni vänta precis som alla andra, vi släpper in folk allt eftersom"
.. okej, då var vi åtminstone på rätt plats. Vi tog ett par steg bakåt och ställde oss absolut inte sist i kön bland fienden, utan snarare längst fram. Fienden gjorde inget motstånd då den troligtvis fortfarande var försvagad av alkohol och smuts. Vissa fiender klev fram och frågade samma sak som jag just hade frågat, och fick samma svar.
Där stod jag då och funderade över varför i helvete man inte hade satt upp skyltar och information. I stället stod folk i olika gigantiska klungor och väntade, utan att någon riktigt visste var man skulle gå. Utöver det låg fienden i små högar på trottoarer och längs husväggar och vältrade sig i smuts och ohyra. Det var svårt att undvika att trampa på fienden, men jag insåg i att jag gjorde bäst i att undvika detta då jag ville undvika vedergällning.
Jonna muttrade något i stil med att de åtminstone kunde ha en jävla megafon för att ropa ut lite allmän information, och i nästa ögonblick trängde sig någon form av funktionär förbi med just en megafon i bagaget! Killen ropade ut att det var så fantastiskt fullt i väntsalen att de var tvungna att släppa in folk i omgångar för att det helt enkelt inte fick plats fler människor där inne.
Jag undrade kort vad han menade med människor, men insåg snart att han måste syfta på fienden. Något förvirrad över ordvalet förberedde jag mig för att pressa mig in i bussterminalen, och vi lyckades faktiskt komma in i första vågen.
Det var dock en ganska klen tröst, eftersom korridoren var fylld till bristningsgränsen. Jag kastade ett snabbt getöga på en monitor som berättade att Swebus Express mot Stockholm skulle avgå från gate 6 och 7. Vi sniglade oss förbi stora delar av köerna och blev inte alls gladare av att samtliga fiender hade gigantiska ryggsäckar som tog mycket plats.
Vad som var ännu värre var att även vi hade ganska gott om packning efter helgen i Dalarna, och misstogs sannolikt för festivaldeltagare av fienden. Egentligen hade jag velat skaka om var och en av dem och berätta för dem att jag absolut inte var en av dem, men det fanns inte tid. Efter en stund lyckades vi nå gate 6, men vi valde till slut gate 7 då den såg ut att ha marginellt kortare kö.
Vi tittade ut mot bussarna som stud utanför gate 6 och 7, och insåg att de skulle bli fullsatta på nolltid. Så blev det också, även om den ena bussen stod och väntade väldigt länge innan den åkte. Vi blev mer och mer irriterade, och klockan passerade 13:15. Jag visste av vana att Swebus alltid sätter in så många bussar som krävs för att alla ska få komma med, men det hjälpte inte så mycket när vi inte fick någon information.
Det fanns två trafikvärdar som sprang runt och hjälpte till samt svarade på frågor lite då och då. Vi hade väntat en god stund utomhus när bussen äntligen åkte, och vi kunde bara vänta på nästa buss. Efter ca 10 minuter närmade sig bussen och trafikvärden ropade: "Ska alla här till Göteborg?"
....... trötthet
Hälften av oss ropade "NEJ, STOCKHOLM!" och han svarade då att "Den går ju från gate 6!" OK, så plötsligt gällde inte gate 7 längre. Tack så mycket för den strålande informationen, Swebus. Så vi hoppade över avspärrningen för att komma till gate 6, där många fiender väntade. Jag tittade in genom fönstret till väntsalen, och kön var overkligt lång.
I någon mening hade vi kanske gått rejält före i kön, men samtidigt var det inte vårt fel om vår Stockholms-gate på något magiskt vis hade förvandlats till Göteborgs-gate. Vad skulle vi ha gjort, gått bakåt genom folkmassorna för att tränga oss sist i kön?
Snart kom ytterligare en buss mot Stockholm som fylldes av fienden på ett ögonblick, vilket gav oss en hygglig fördel. Nu stod vi ganska långt fram i kön, och vi började åter få en gnista hopp om att kanske få sitta bredvid varandra på bussen! Nu var många fiender oroliga och frågade trafikvärdarna om när och var bussarna skulle komma. Trafikvärden svarade irriterat "LUGN, det kommer bussar allt eftersom! Alla kommer med, var inte orolig!"
Jag förstår att det här inte var en särskilt rolig dag på jobbet för honom, men han bör ju inte bli särskilt förvånad om han får frågor när informationen var helt obefintlig. Har Borlänges minimala busstation inte kapacitet att frakta hela jävla festivalen från Borlänge ska kanske Swebus inte ta på sig detta ansvar heller.
Det tog inte särskilt lång stund innan nästa buss anlände, och vi hade sån tur att det gick att få komma ombord i bussens bakre dörr. Snabba som illrar pep vi upp och norpade två platser bredvid varandra, och pustade ut. Jag har aldrig varit med om en så slarvig biljettkontroll, så det vore intressant att veta hur många obehöriga som lyckades komma med dessa bussar.
Förseningen blev "bara" 45 minuter till slut, vilket var betydligt mindre än vad jag hade befarat. Vi hade dock fått vänta oerhört mycket längre om vi inte hade smitit före i samtliga köer och trängt oss förbi fienden. Jag skiter fullständigt i om fienden som valt att åka på sin festival fick vänta länge, det ingår liksom i dealen de valde.
Däremot är det oacceptabelt att vanliga resenärer ska behöva drabbas av detta, tänk om vi hade haft bråttom? Jag såg flera anständiga, förtvivlade resenärer som inte heller hade räknat med det där helvetet, till exempel några små förvirrade tanter som drunknade i folkhavet.
Bussresan gick förvånansvärt smidigt, och stördes endast av fienden som gärna ville dela med sig av sin upplevelse genom skratt och skrik. Lyckligtvis var dessa störande element få, men olyckligt placerade precis bredvid mig. Jag dränkte deras djuriska läten med dödsmetall i hörlurarna, vilket till viss del hjälpte.
Jag och Jonna var säkerligen de enda på just den bussen som tillhörde den anständiga skara människor som inte hade marinerats i smuts över helgen. Utöver att man såg det på dem, så var vi de enda som hade haft möjlighet att köpa med oss färdkost.
Så under den resan växte hatet mot det kollektiva resandet ytterligare, och det finns numera få argument mot att skaffa körkort i framtiden. Många gånger då jag har åkt tåg har jag i efterhand känt att "Det här var FAN i mig sista gången jag utsätter mig för något dylikt", och efter den här bussresan känner jag likadant.
Tyvärr finns inget vettigt alternativ i dagsläget för min del, men jag har ytterst stor förståelse och respekt för alla som väljer att ta bilen i stället för dessa avskyvärda transportmedel. Jag skulle kunna sammanfatta det hela med:
Alltid är det något.
Själv har jag såvitt jag kan minnas aldrig råkat ut för att ett tåg har ställts in, men det har hänt vänner och bekanta - för att inte tala om nyheterna jag läste igår, att flera tåg har ställts in i västsverige på grund av förarbrist under semestern. Detta är dock det första problemet som kan uppstå när man har bokat sin resa: ska tåget gå över huvud taget?
Det andra problemet är att tåget ska gå i tid, vilket oftast inte har varit något problem så länge man undviker att resa under vintern. Det är emellertid inte ett särskilt litet problem, eftersom det typiskt är under vintern som t ex julhelgen infaller. Utöver det så heter det faktiskt "vinterhalvår", varför jag också undviker tåg under denna långa period.
När man väl sitter ombord på tåget ska tåget helst inte bli försenat under resans gång, särskilt om man måste byta tåg på en eller flera orter. Utöver dessa praktiska hinder som kan förhindra, eller åtminstone försvåra resan, finns många andra saker som ofta bidrar till att göra tågresan till en värdelös upplevelse, och jag kan enkelt sammanfatta dessa som: medresenärer.
Jag önskar att hela tåget ingick i den tysta avdelningen. Det är helt okej om folk pratar med varandra i normal samtalston, men skrikande barn, ungdomar som klappar och skrattar, fulla män som super och härjar eller bara folk som inte ids använda hörlurar till sina jävla datorer eller musikspelare gör mig otroligt irriterad.
Lägg sedan till gnälliga människor som inte kan komma överens med varandra om huruvida ett jävla fönster skall vara öppet eller stängt, och resan är komplett. En tumregel skulle ju kunna vara att om de flesta i vagnen vill ha fönstret stängt (särskilt den person som sitter närmast fönstret), så får en person finna sig i att sitta och vara varm och hålla sin käft.
För all del, om allt fungerar felfritt, dvs om tåget avgår i tid och inte drar på sig någon försening, och man hamnar i en lugn och tyst vagn utan några störningsmoment så kan en tågresa vara oerhört njutbar, särskilt i kombination med en kopp gott kaffe. Vilket numera sker: aldrig någonsin.
Dessutom är tåg ofta väldigt dyrt om man inte lyckas vara ute i riktigt god tid, varför buss, bil eller till och med flyg kan vara betydligt bättre alternativ. Så i helgen reste jag och Jonna till Dalarna för att fira min mormors 80-årsdag. Det var kul, nu över till hemresan:
Vi hade bokat en bussresa med Swebus Express eftersom det märkligt nog inte gick några lämpliga tåg hem. Under söndagen började det klarna, när någon i sällskapet påtalade att Peace & Love-festivalen i Borlänge slutade just denna söndag.
Av en händelse skulle vår buss avgå från just Borlänge, vilket genast skapade en viss oro för mig. Skulle busstationen vara fylld av människor? Nåväl, vi åkte i ganska god tid och var framme strax före 13:00 i Borlänge - bussen skulle avgå kl 13:15.
På stationen slog lessheten till stenhårt över våra ansikten när vi såg folkhavet. Det var proppfullt med folk precis överallt och således väldigt svårt att ta sig fram. Vi blev genast ganska stressade eftersom vi inte hade någon aning om varifrån vår buss skulle avgå, och det var omöjligt att se några skyltar på grund av alla människor.
Till slut lyckades vi identifiera någonting som såg ut som ingången till busstationen, som vid en närmare titt var avspärrad. Framför ingången stod vansinnigt många festivaldeltagare och väntade på något. I vanliga fall hade dessa människor enbart varit fula, bakfulla och ofräscha ungdomar som luktade piss, öl och oskyddat knull och gillade att leva som svin i tre-fyra dygn ("ha kul"), men just då var de reducerade till FIENDEN.
Fienden som stod i vägen för min och Jonnas hemresa, fienden som skapade osäkerhet och oro över var vi skulle ta vägen och hur resan skulle fungera över huvud taget. Vi trängde oss hänsynslöst före fienden tills vi nådde vakterna som spärrade av ingången till vad som eventuellt kunde vara bussterminalen.
Där frågade jag om de möjligen visste varifrån Swebus Express avgick.
"När ska ni åka?"
"Kvart över ett"
"Då får ni vänta precis som alla andra, vi släpper in folk allt eftersom"
.. okej, då var vi åtminstone på rätt plats. Vi tog ett par steg bakåt och ställde oss absolut inte sist i kön bland fienden, utan snarare längst fram. Fienden gjorde inget motstånd då den troligtvis fortfarande var försvagad av alkohol och smuts. Vissa fiender klev fram och frågade samma sak som jag just hade frågat, och fick samma svar.
Där stod jag då och funderade över varför i helvete man inte hade satt upp skyltar och information. I stället stod folk i olika gigantiska klungor och väntade, utan att någon riktigt visste var man skulle gå. Utöver det låg fienden i små högar på trottoarer och längs husväggar och vältrade sig i smuts och ohyra. Det var svårt att undvika att trampa på fienden, men jag insåg i att jag gjorde bäst i att undvika detta då jag ville undvika vedergällning.
Jonna muttrade något i stil med att de åtminstone kunde ha en jävla megafon för att ropa ut lite allmän information, och i nästa ögonblick trängde sig någon form av funktionär förbi med just en megafon i bagaget! Killen ropade ut att det var så fantastiskt fullt i väntsalen att de var tvungna att släppa in folk i omgångar för att det helt enkelt inte fick plats fler människor där inne.
Jag undrade kort vad han menade med människor, men insåg snart att han måste syfta på fienden. Något förvirrad över ordvalet förberedde jag mig för att pressa mig in i bussterminalen, och vi lyckades faktiskt komma in i första vågen.
Det var dock en ganska klen tröst, eftersom korridoren var fylld till bristningsgränsen. Jag kastade ett snabbt getöga på en monitor som berättade att Swebus Express mot Stockholm skulle avgå från gate 6 och 7. Vi sniglade oss förbi stora delar av köerna och blev inte alls gladare av att samtliga fiender hade gigantiska ryggsäckar som tog mycket plats.
Vad som var ännu värre var att även vi hade ganska gott om packning efter helgen i Dalarna, och misstogs sannolikt för festivaldeltagare av fienden. Egentligen hade jag velat skaka om var och en av dem och berätta för dem att jag absolut inte var en av dem, men det fanns inte tid. Efter en stund lyckades vi nå gate 6, men vi valde till slut gate 7 då den såg ut att ha marginellt kortare kö.
Vi tittade ut mot bussarna som stud utanför gate 6 och 7, och insåg att de skulle bli fullsatta på nolltid. Så blev det också, även om den ena bussen stod och väntade väldigt länge innan den åkte. Vi blev mer och mer irriterade, och klockan passerade 13:15. Jag visste av vana att Swebus alltid sätter in så många bussar som krävs för att alla ska få komma med, men det hjälpte inte så mycket när vi inte fick någon information.
Det fanns två trafikvärdar som sprang runt och hjälpte till samt svarade på frågor lite då och då. Vi hade väntat en god stund utomhus när bussen äntligen åkte, och vi kunde bara vänta på nästa buss. Efter ca 10 minuter närmade sig bussen och trafikvärden ropade: "Ska alla här till Göteborg?"
....... trötthet
Hälften av oss ropade "NEJ, STOCKHOLM!" och han svarade då att "Den går ju från gate 6!" OK, så plötsligt gällde inte gate 7 längre. Tack så mycket för den strålande informationen, Swebus. Så vi hoppade över avspärrningen för att komma till gate 6, där många fiender väntade. Jag tittade in genom fönstret till väntsalen, och kön var overkligt lång.
I någon mening hade vi kanske gått rejält före i kön, men samtidigt var det inte vårt fel om vår Stockholms-gate på något magiskt vis hade förvandlats till Göteborgs-gate. Vad skulle vi ha gjort, gått bakåt genom folkmassorna för att tränga oss sist i kön?
Snart kom ytterligare en buss mot Stockholm som fylldes av fienden på ett ögonblick, vilket gav oss en hygglig fördel. Nu stod vi ganska långt fram i kön, och vi började åter få en gnista hopp om att kanske få sitta bredvid varandra på bussen! Nu var många fiender oroliga och frågade trafikvärdarna om när och var bussarna skulle komma. Trafikvärden svarade irriterat "LUGN, det kommer bussar allt eftersom! Alla kommer med, var inte orolig!"
Jag förstår att det här inte var en särskilt rolig dag på jobbet för honom, men han bör ju inte bli särskilt förvånad om han får frågor när informationen var helt obefintlig. Har Borlänges minimala busstation inte kapacitet att frakta hela jävla festivalen från Borlänge ska kanske Swebus inte ta på sig detta ansvar heller.
Det tog inte särskilt lång stund innan nästa buss anlände, och vi hade sån tur att det gick att få komma ombord i bussens bakre dörr. Snabba som illrar pep vi upp och norpade två platser bredvid varandra, och pustade ut. Jag har aldrig varit med om en så slarvig biljettkontroll, så det vore intressant att veta hur många obehöriga som lyckades komma med dessa bussar.
Förseningen blev "bara" 45 minuter till slut, vilket var betydligt mindre än vad jag hade befarat. Vi hade dock fått vänta oerhört mycket längre om vi inte hade smitit före i samtliga köer och trängt oss förbi fienden. Jag skiter fullständigt i om fienden som valt att åka på sin festival fick vänta länge, det ingår liksom i dealen de valde.
Däremot är det oacceptabelt att vanliga resenärer ska behöva drabbas av detta, tänk om vi hade haft bråttom? Jag såg flera anständiga, förtvivlade resenärer som inte heller hade räknat med det där helvetet, till exempel några små förvirrade tanter som drunknade i folkhavet.
Bussresan gick förvånansvärt smidigt, och stördes endast av fienden som gärna ville dela med sig av sin upplevelse genom skratt och skrik. Lyckligtvis var dessa störande element få, men olyckligt placerade precis bredvid mig. Jag dränkte deras djuriska läten med dödsmetall i hörlurarna, vilket till viss del hjälpte.
Jag och Jonna var säkerligen de enda på just den bussen som tillhörde den anständiga skara människor som inte hade marinerats i smuts över helgen. Utöver att man såg det på dem, så var vi de enda som hade haft möjlighet att köpa med oss färdkost.
Så under den resan växte hatet mot det kollektiva resandet ytterligare, och det finns numera få argument mot att skaffa körkort i framtiden. Många gånger då jag har åkt tåg har jag i efterhand känt att "Det här var FAN i mig sista gången jag utsätter mig för något dylikt", och efter den här bussresan känner jag likadant.
Tyvärr finns inget vettigt alternativ i dagsläget för min del, men jag har ytterst stor förståelse och respekt för alla som väljer att ta bilen i stället för dessa avskyvärda transportmedel. Jag skulle kunna sammanfatta det hela med:
Alltid är det något.
