Operation äppelpaj

I helgen började jag på ett litet projekt som fick namnet Operation äppelpaj. Det var inte något särskilt ambitiöst eller omfattande projekt, utan det gick mest ut på att prova mig fram för att göra en väldigt god äppelpaj. Inte en sådan paj med pajskal och lock, utan någon form av smulpaj.

Så jag satte igång att googla lite och fick några tips vad gäller smulpaj (crumble). Somliga vill ha havregryn i sina smulor, jag tycker att det är rätt värdelöst. Visserligen får man en trevlig knaprighet, men jag vill inte att pajen ska smaka av havre!

Vidare finns det någon form av märkligt missförstånd att kanel hör hemma i en äppelpaj, men det är naturligtvis helt befängt. Det kan man ju tycka, men jag tycker att kanel är den mest överskattade kryddan som finns. Jag kan strö lite över risgrynsgröten på julafton (pliktskyldigt) och den är jätteviktig i glögg och i många indiska rätter, men tillsammans med äpple eller i bullar går kanelen helt bort för mig.

I stället föredrar jag den långt överlägsna kryddan kardemumma! Det är en av världens godaste smaker, tycker jag. Funkar fantastiskt bra i efterrätter, godis, tryffel, bakverk etc. Särskilt god blir den i kombination med äpple!

Vad mer? Tja, jag var mån om att få ett krispigt och knäckigt täcke på pajen så farinsocker kändes som en given komponent. Det skulle säkert funka bra med muscavadosocker eller någon annan form av råsocker också. Så jag letade upp ett lämpligt recept för modifiering, eftersom jag var osäker på proportionerna i smuldegen.

En poäng med bakningen var att jag skulle göra en liten paj, i portionsstorlek! När jag gjorde smuldegen blev det snabbt uppenbart att jag hade tillräckligt för två pajer, så jag gjorde helt enkelt två i portionsstorlekar. Som äpple valde jag Jona gold, som tydligen skulle passa bra för ändamålet.

Dessa äpplen är jävligt stora, så jag köpte två st. Det var bra, då använde jag ett äpple till varje paj. Så, tärnat äpple blandades med farinsocker och lite mjöl, och täcktes sedan med enormt mycket smulor. Smulorna bestod av farinsocker, vetemjöl och smör. Sedan fick pajerna gräddas i ca en timme i 175 grader, men när fin färg uteblev höjde jag till 225 grader mot slutet.

Resultatet blev väldigt gott, men alldeles för sött och mäktigt! Det spände i kinderna efter en paj, och jag blev alldeles speedad och sockerstinn. Det är inte ett dugg konstigt, eftersom en paj innehöll ca 1100 kcal energi :-)


Som du ser är äpplet mycket mjukt, och har efter lång tid i ugnen fått
en kolaaktig konsistens av sockret, som har karamelliserats. Täcket av
smulor blev väldigt knaprigt och gott.
Massor av kardemumma!


Som vanligt när jag provar något spännande så börjar jag genast fundera över vad som kan förbättras. Pajen innehöll riktigt med äpplen, det var mycket bra. Däremot behövde syran i äpplena komma fram mer, så över huvud taget behövde pajen MYCKET mindre socker. Dessutom kändes det otroligt onödigt att pajen innehöll nästan ett dagsbehov av energi, så mindre smör vore att föredra. Lagret av smulor var ändå lite för tjockt.

Så dagen efter fortsatte mitt projekt! Jag köpte samma typ av äpple men sockrade betydligt mindre - dessutom med vanligt vitt strösocker. Farinsocker i all ära, men jag ville inte ha så mycket smak av melass i själva äpplena. En tesked socker fick räcka, och det blev nästan för mycket ändå.

I smulorna kapade jag mängden farinsocker och smör rejält, och mängden smulor blev mindre än hälften av den från föregående dag. Till slut landade jag på ca 360 kcal för hela pajen - en tredjedel av mängden från paj nr 1. I övrigt gjorde jag på samma sätt, och använde rikligt med kardemumma. Eller nja, eftersom täcket av smulor var tunnare än förra gången så fick pajen bo i ugnen i 175 grader hela tiden, vilket var mycket lyckat.

Efter ca en timme bubblade det fint från äppelgeggan i botten, och smultäcket var läckert krispigt. Pajen fick svalna i några timmar (varm paj är inget vidare..) och kompletterades sedan med vaniljsås.



Resultatet blev lysande, helt underbart! Dock hade jag faktiskt kunnat använda ännu mindre socker, för det hade varit gott om den var lite syrligare.



Jonna gillar varken paj eller gluten, så hon fick i stället en Toblerone. Gör väl inget.

Kommentarer
Postat av: Far

Ja, nu gillar jag ju kanel och det står jag för. Annars låter det ju bra att du minskade sockret och lät den naturliga syran komma fram.

2011-06-12 @ 12:42:09
Postat av: Jonna

Mmm, jag tycker att kanel o äpple är en klockren kombination. Jag kan ibland riva ett äpple grovt och strö kanel på då jag är sugen på nåt sött. Annars håller jag med om att kardemumma är en toppenkrydda.

2011-06-15 @ 16:14:29
Postat av: mink

Deliciozo!

2011-06-15 @ 22:35:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0