The girl with the dragon tattoo
Gåta: Vad skulle någonsin kunna vara sämre än svensk film med svenska skådespelare som utspelar sig i Sverige?
Svar: En amerikansk film med svenska skådespelare som utspelar sig i Sverige som DESSUTOM har amerikanska och brittiska skådespelare (James Bond) som spelar svenskar.
Min hjärna kan knappt bearbeta det mina ögon ser och mina öron hör, ska de föreställa svenskar? En av de värsta sakerna jag vet med film som utspelar sig i ett främmande land är när skådespelarna ska prata engelska med brytning. Vad syftet ska vara kan jag bara spekulera i, är det att skapa realism? Att man ska få en genuin känsla av att befinna sig i Tyskland under andra världskriget när skådespelarna talar perfekt engelska men bryter på tyska?
Ska sådant kännas mer genuint? Är det för att man ska förstå att "aaaaaah, det är i Tyskland ja.. jo det hör man ju"? Det här är första gången jag har sett motsvarande situation, fast med Sverige. Genom filmen får man höra alla tänkbara varianter av "svenska"; tysk brytning, rysk brytning, oidentifierbar brytning samt det bästa av allt.. hederlig svengelska.
Jag antar att vi måste vänta tills DVD:n med extramaterial släpps innan vi kan veta säkert, men jag kan redan nu föreställa mig hur det gick till när David Fincher regisserade filmen:
"Nää, fan du låter alldeles för amerikansk! Bryt mer på svenska, annars kommer dom aldrig att köpa att ni befinner er i Sverige! Jag är ute efter en förbluffande realism här, se bara på snön som yr och alla människor i tunnelbanan som har på sig helt vanliga pälsmössor! Ska ni sabba den här bilden av det svenska vinterlandskapet genom att inte låta som svenskar? Vad är det för jävla amatörer jag jobbar med, hämta genast in den schweiziska osten! Schweizisk ost kommer från Sverige, va? Förresten, är inte alla svenskor blonda?"
För anledningen varför alla i filmen utom James Bond bryter på "svenska" måste väl vara för att skapa realism, va? Ja, utom när han ska uttala sitt eget namn då. Om de ändå bestämde sig för att förolämpa oss svenskar med den här skiten kunde de ha löpt linan ut och döpt om alla kvinnliga karaktärer till Inga from Sviiden.
Men det slutar naturligtvis inte där.. utan filmen innehåller dessutom ett gäng riktiga svenskar som talar riktigt knagglig svengelska, sån som man bara hör på TV när någon ska göra sig till. Det hade ju varit illa nog om det här var det enda problemet filmen har vad gäller trovärdighet, men det är tyvärr det minsta problemet.
James Bond är i princip helt identitetslös i filmen, varför han balanseras med den fräcka Lisbeth Salander. Redan i den svenska versionen av filmen framställdes hon som en totalt orealistisk karaktär spelad av Sveriges sämsta skådespelerska.
Jag har inte läst boken då jag tröttnade efter ett par kapitel, den var för plågsamt urusel. Kanske framställs Lisbeth som en någorlunda trovärdig person som någonsin skulle kunna ha existerat, men jag tvivlar mycket starkt på det. Hela filmen bygger på att hon är så himla häftig och intressant, men då hennes karaktär TOTALT saknar trovärdighet på alla plan så brakar all realism ihop totalt. Detta gäller både den svenska och den amerikanska versionen av filmen.
Redan i hennes första scen diskvalificeras Lisbeth som en trovärdig karaktär. Två män pratar om henne, den ena vet inte vem hon är.
"She is... different."
"In what way?"
"Every way..."
OK, här får vi etablerat att vi har att göra med en jävligt extrem personlighet. Är hon vanskapt tro? Ser hon ut som ett monster, är hon farlig? Snart kliver hon in i rummet, och det visar sig att hon har... håll i er...
Svart hår och en piercing. HOLY FUCK! Här lyckas man ju verkligen skapa en realistisk bild av en riktigt extrem person. Ingenting med hennes utseende stämmer med hur riktiga människor ser ut. Jag får erkänna att hennes utseende inte är riktigt lika outsägligt fånigt som i den svenska filmen där Lisbeth matchade allt hon kunde hitta på Punkt Shop och Blue fox, men det är inte långt ifrån. Hon lite svår och deppig, kör motorcykel, röker VAR hon vill, räds inte att säga "cunnilingus", och har en tatuering av nån jävla drake. Hon är så JÄVLA radikal.
Jag kan nämligen föreställa mig precis vad man var ute efter, synd bara att man inte kollade på hur riktiga människor ser ut. Nu blev Lisbeth en slags "alternativ blandning" med vissa punkinslag. Den enda förklaringen till varför hon skulle se ut som hon gör nu är om hon skulle föreställa 13 år och på jakt efter en egen identitet och stil, och därför kombinerar de tattigaste sakerna hon kan hitta för att se tuff ut.
Tyvärr är inte hennes utseende och stil det minst trovärdiga med karaktären, utan hennes personlighet och handlingar. Jag orkar inte gå in på en lång analys av detta, men det kan sammanfattas med att jag inte köper karaktären över huvud taget.
Det bör nämnas att jag avskyr deckare, och inte minst när det handlar om en journalist som löser brott. Den enda gången detta är okej är när det handlar om Tintin, eftersom han är en seriefigur. Om man är en seriefigur gör det ingenting om saker och ting inte är så verkliga, då kan jag köpa det. Då spelar man efter serietidningarnas spelregler, och allt blir möjligt. Men om man överför sådana händelser till en riktig film eller en riktig bok så försvinner trovärdigheten alldeles. Dessutom förvärras allt av att denna osannolika och fantastiska historia utspelar sig i Sverige, möjligen hade det funkat i USA.
"Prata mer efterblivet! Neeej, mera! Mera! Meraaaaa!"
Ah förlåt, det var David Fincher som dök in för att regissera filmen lite. Jag vet inte om folk är ute efter realism och trovärdighet i deckare, för all del. Själv klarar jag inte av att se en film om den inte känns trovärdig, om det inte går att köpa dialogerna, handlingen och agerandet. Så länge man spelar efter ett antal uppsatta regler så kan storyn vara hur otrolig som helst, men bryter man mot dessa förstör man allt för mig.
Det dröjer en bra bit in i filmen innan de två huvudkaraktärerna träffas och det enda som bygger upp en relation mellan dem är ett par helt omotiverade sexscener. Över huvud taget lider filmen rejält av att den saknar karaktärsutveckling, och James Bond saknar helt personlighet. Den enda karaktären i hela filmen som har en personlighet och som sticker ut minsta lilla är Lisbeth, men varför det inte är något positivt har jag redan täckt.
Därtill en medioker deckarhistoria som möjligen hade kunnat engagera lite om man fick lära känna karaktärerna som för historien framåt och om handlingen inte helt saknade trovärdighet. Och så har vi skamlös reklam för Apple hela tiden, så klart. Som vanligt.
Det är svårt att avgöra vilken av versionerna av filmen som är sämst, men till slut vinner nog ändå den svenska versionen. Jag fick visserligen kämpa med all min kraft för att orka plåga mig igenom den här fruktansvärda ursäkten till film, men jag blev inte lika provocerad som när jag såg den svenska filmen. Den amerikanska versionen är marginellt mindre fruktansvärd.
Det gör mig mycket förvånad och besviken att de här båda filmerna inte har fått bottenbetyg i samtliga recensioner och att David Fincher ens har tagit i detta med tång. Helt jävla obegripligt, är vad det är.
Svar: En amerikansk film med svenska skådespelare som utspelar sig i Sverige som DESSUTOM har amerikanska och brittiska skådespelare (James Bond) som spelar svenskar.
Min hjärna kan knappt bearbeta det mina ögon ser och mina öron hör, ska de föreställa svenskar? En av de värsta sakerna jag vet med film som utspelar sig i ett främmande land är när skådespelarna ska prata engelska med brytning. Vad syftet ska vara kan jag bara spekulera i, är det att skapa realism? Att man ska få en genuin känsla av att befinna sig i Tyskland under andra världskriget när skådespelarna talar perfekt engelska men bryter på tyska?
Ska sådant kännas mer genuint? Är det för att man ska förstå att "aaaaaah, det är i Tyskland ja.. jo det hör man ju"? Det här är första gången jag har sett motsvarande situation, fast med Sverige. Genom filmen får man höra alla tänkbara varianter av "svenska"; tysk brytning, rysk brytning, oidentifierbar brytning samt det bästa av allt.. hederlig svengelska.
Jag antar att vi måste vänta tills DVD:n med extramaterial släpps innan vi kan veta säkert, men jag kan redan nu föreställa mig hur det gick till när David Fincher regisserade filmen:
"Nää, fan du låter alldeles för amerikansk! Bryt mer på svenska, annars kommer dom aldrig att köpa att ni befinner er i Sverige! Jag är ute efter en förbluffande realism här, se bara på snön som yr och alla människor i tunnelbanan som har på sig helt vanliga pälsmössor! Ska ni sabba den här bilden av det svenska vinterlandskapet genom att inte låta som svenskar? Vad är det för jävla amatörer jag jobbar med, hämta genast in den schweiziska osten! Schweizisk ost kommer från Sverige, va? Förresten, är inte alla svenskor blonda?"
För anledningen varför alla i filmen utom James Bond bryter på "svenska" måste väl vara för att skapa realism, va? Ja, utom när han ska uttala sitt eget namn då. Om de ändå bestämde sig för att förolämpa oss svenskar med den här skiten kunde de ha löpt linan ut och döpt om alla kvinnliga karaktärer till Inga from Sviiden.
Men det slutar naturligtvis inte där.. utan filmen innehåller dessutom ett gäng riktiga svenskar som talar riktigt knagglig svengelska, sån som man bara hör på TV när någon ska göra sig till. Det hade ju varit illa nog om det här var det enda problemet filmen har vad gäller trovärdighet, men det är tyvärr det minsta problemet.
James Bond är i princip helt identitetslös i filmen, varför han balanseras med den fräcka Lisbeth Salander. Redan i den svenska versionen av filmen framställdes hon som en totalt orealistisk karaktär spelad av Sveriges sämsta skådespelerska.
Jag har inte läst boken då jag tröttnade efter ett par kapitel, den var för plågsamt urusel. Kanske framställs Lisbeth som en någorlunda trovärdig person som någonsin skulle kunna ha existerat, men jag tvivlar mycket starkt på det. Hela filmen bygger på att hon är så himla häftig och intressant, men då hennes karaktär TOTALT saknar trovärdighet på alla plan så brakar all realism ihop totalt. Detta gäller både den svenska och den amerikanska versionen av filmen.
Redan i hennes första scen diskvalificeras Lisbeth som en trovärdig karaktär. Två män pratar om henne, den ena vet inte vem hon är.
"She is... different."
"In what way?"
"Every way..."
OK, här får vi etablerat att vi har att göra med en jävligt extrem personlighet. Är hon vanskapt tro? Ser hon ut som ett monster, är hon farlig? Snart kliver hon in i rummet, och det visar sig att hon har... håll i er...
Svart hår och en piercing. HOLY FUCK! Här lyckas man ju verkligen skapa en realistisk bild av en riktigt extrem person. Ingenting med hennes utseende stämmer med hur riktiga människor ser ut. Jag får erkänna att hennes utseende inte är riktigt lika outsägligt fånigt som i den svenska filmen där Lisbeth matchade allt hon kunde hitta på Punkt Shop och Blue fox, men det är inte långt ifrån. Hon lite svår och deppig, kör motorcykel, röker VAR hon vill, räds inte att säga "cunnilingus", och har en tatuering av nån jävla drake. Hon är så JÄVLA radikal.
Jag kan nämligen föreställa mig precis vad man var ute efter, synd bara att man inte kollade på hur riktiga människor ser ut. Nu blev Lisbeth en slags "alternativ blandning" med vissa punkinslag. Den enda förklaringen till varför hon skulle se ut som hon gör nu är om hon skulle föreställa 13 år och på jakt efter en egen identitet och stil, och därför kombinerar de tattigaste sakerna hon kan hitta för att se tuff ut.
Tyvärr är inte hennes utseende och stil det minst trovärdiga med karaktären, utan hennes personlighet och handlingar. Jag orkar inte gå in på en lång analys av detta, men det kan sammanfattas med att jag inte köper karaktären över huvud taget.
Det bör nämnas att jag avskyr deckare, och inte minst när det handlar om en journalist som löser brott. Den enda gången detta är okej är när det handlar om Tintin, eftersom han är en seriefigur. Om man är en seriefigur gör det ingenting om saker och ting inte är så verkliga, då kan jag köpa det. Då spelar man efter serietidningarnas spelregler, och allt blir möjligt. Men om man överför sådana händelser till en riktig film eller en riktig bok så försvinner trovärdigheten alldeles. Dessutom förvärras allt av att denna osannolika och fantastiska historia utspelar sig i Sverige, möjligen hade det funkat i USA.
"Prata mer efterblivet! Neeej, mera! Mera! Meraaaaa!"
Ah förlåt, det var David Fincher som dök in för att regissera filmen lite. Jag vet inte om folk är ute efter realism och trovärdighet i deckare, för all del. Själv klarar jag inte av att se en film om den inte känns trovärdig, om det inte går att köpa dialogerna, handlingen och agerandet. Så länge man spelar efter ett antal uppsatta regler så kan storyn vara hur otrolig som helst, men bryter man mot dessa förstör man allt för mig.
Det dröjer en bra bit in i filmen innan de två huvudkaraktärerna träffas och det enda som bygger upp en relation mellan dem är ett par helt omotiverade sexscener. Över huvud taget lider filmen rejält av att den saknar karaktärsutveckling, och James Bond saknar helt personlighet. Den enda karaktären i hela filmen som har en personlighet och som sticker ut minsta lilla är Lisbeth, men varför det inte är något positivt har jag redan täckt.
Därtill en medioker deckarhistoria som möjligen hade kunnat engagera lite om man fick lära känna karaktärerna som för historien framåt och om handlingen inte helt saknade trovärdighet. Och så har vi skamlös reklam för Apple hela tiden, så klart. Som vanligt.
Det är svårt att avgöra vilken av versionerna av filmen som är sämst, men till slut vinner nog ändå den svenska versionen. Jag fick visserligen kämpa med all min kraft för att orka plåga mig igenom den här fruktansvärda ursäkten till film, men jag blev inte lika provocerad som när jag såg den svenska filmen. Den amerikanska versionen är marginellt mindre fruktansvärd.
Det gör mig mycket förvånad och besviken att de här båda filmerna inte har fått bottenbetyg i samtliga recensioner och att David Fincher ens har tagit i detta med tång. Helt jävla obegripligt, är vad det är.
I främmande bilar
Den senaste tiden har jag funderat mer och mer på att skaffa en bildrörs-TV då dessa på flera sätt är överägsna platta TV-apparater när man ska spela äldre TV-spel. Visst går det utmärkt att koppla in dessa gamla trotjänare på olika sätt, men det blir sällan optimalt.
/Tråkigt tekniksnack
Det kanske största problemet för min del är att SCART-ingången på min TV sitter på baksidan vilket är typiskt ofördelaktigt då denna hänger på väggen. Detta har jag löst genom att lägga extra pengar på att köpa en extra dyr receiver med många roliga ingångar samt god uppskalningsförmåga, då jag ändå behövde köpa en sådan till min hemmabio.
Därtill har jag fått köpa en liten dosa som omvandlar RGB-SCART till komponentvideo då receivern inte har någon SCART-ingång. Nämnde jag att dosan kostade typ 1200 spänn, plus att jag var tvungen att köpa en särskild kontakt och löda lite för att bryta ut ljudet ur SCART-sladden (typ)?
Kort sagt: ett jävla meck för att få det som jag vill. Nå, efter mycket om och men har det ju fungerat - men med ett stort MEN. Gissa om bilden blir lite fördröjd när den skalas upp i den dyra receivern? Jag trodde inte mina ögon när jag provade det första gången. Detta gjorde att tjusningen med att spela försvann nästan helt, särskilt i spel som kräver precision. Japp, jag tittar på dig, Megaman.
Jag mailade till och med HiFi-klubben och fick svaret:
"...Självklart är egentligen inte maskinen byggd för tv-spel så har du extrema spel som behöver timing (wipe-out, guitar hero t.ex) kan det vara knepigt men om det är typ Super Mario Bros du ska köra så tror jag inte det kommer påverka resultatet."
Bara det att, jo, det är just då resultatet påverkas. Tack för ingenting, din jävla sopa. Sen kan jag ju tycka att en receiver som (vid tillfället) kostade 7398 kr faktiskt borde vara byggd för detta, men så var ju inte fallet. Skit samma.
//Tråkigt tekniksnack
Så, den godaste lösningen för att spela de gamla sköna spelen vore därför att fixa en gammal TV som kunde stå i garderoben tills det var dags. Plocka fram han ba. Jag kollade lite på Blocket, och det fanns många som ville skänka bort sina apparater.
Till slut fastnade jag för en Sony-TV som jag mailade på, och den fanns kvar! Det var en snubbe vars pappa i Skärholmen hade en TV som stod och samlade damm. Jag frågade om det gick att bära med sig TV:n på tunnelbanan, och killen sa att den är "ganska tung" men att det nog går om man har en pirra. Toppen, tänkte jag, och åkte ut till Skäris.
Klockan var strax efter 18:00 och män som var mystiska och/eller alkoholiserade stod i små grupper för att sprida otrygghet bland såna som mig. Jag försökte se oberörd ut med min pirra och gick mot mitt mål.
När jag kom fram öppnade en äldre herre som var ganska fet. Han frågade mig var jag hade parkerat bilen.
"Eh, nä jag har ingen bil"
"Hur hade du tänkt få hem TV:n då? Du ska väl inte ta den på bussen?"
"Nää.. jag har en pirra.. tänkte ta den på tunnelbanan?"
.. tystnad ..
"Du.. vart bor du någonstans? Det kommer aldrig gå att bära den, den är tung den där.."
Och ja, gubben skojade inte, det var helt omöjligt att ens lyfta 29-tummaren ensam.
"Nä, jag får köra ut bilen och skjutsa hem dig!"
Fan vad snällt, och fan vad pinsamt. Här kommer jag för att ta emot en gratis TV, och så tvingas gubben köra hem mig i sin bil. Nåja, det var inte jag som föreslog det. Gubben kilade ut till bilen och lämnade mig helt ensam i lägenheten!
Jag hade då kunnat göra vad jag ville, t ex låsa dörren eller stjäla hans grejer men han litade tydligen på mig. Sen baxade vi in fanskapet i hans skåpbil och åkte hemåt. Japp, jag satte mig i en skåpbil med en okänd gubbe...
Det kanske inte var årtiondets mest överlagda handling, men snart var vi hemma! Denna TV medförde en rad drygheter:
- Stor
- Tung som ett AS
- Otymplig
- Hade endast externa högtalare (nåt jävla lökigt "surround"-system)
- Äcklig fjärrkontroll
Därför tog jag snabbt beslutet att avhysa den från platsen, vilket visade sig omöjligt pga våldsamt motstånd. Jag tänkte anmäla fanskapet för våld mot tjänsteman men sket i det. Avhysningen är uppskjuten på obestämd framtid, eventuellt kommer jag att behöva någon form av hjälp.
Då skrev jag en status på Facebook där jag frågade om någon ville bli av med en TV! Efter ca 20 minuter fick jag ett samtal från Manne, som erbjöd sig att köra hem sina föräldrars gamla TV direkt. Glad i hågen tackade jag ja, och vid kl 22:00 hade jag två apparater stående hemma! Jag kunde snudd på starta en radio/TV-firma
Denna TV visade sig fungera fantastiskt bra och medförde följande godheter:
- Liten
- Lätt
- Tymplig
- Hade interna högtalare
- Snygg gammeldags stil
- En snygg och härlig fjärrkontroll
Så jävla mustig bild, så ska det se ut. Den rätta känslan infann sig direkt! Nu fattas bara ett litet bord att ställa den rackaren på. Över och ut.
/Tråkigt tekniksnack
Det kanske största problemet för min del är att SCART-ingången på min TV sitter på baksidan vilket är typiskt ofördelaktigt då denna hänger på väggen. Detta har jag löst genom att lägga extra pengar på att köpa en extra dyr receiver med många roliga ingångar samt god uppskalningsförmåga, då jag ändå behövde köpa en sådan till min hemmabio.
Därtill har jag fått köpa en liten dosa som omvandlar RGB-SCART till komponentvideo då receivern inte har någon SCART-ingång. Nämnde jag att dosan kostade typ 1200 spänn, plus att jag var tvungen att köpa en särskild kontakt och löda lite för att bryta ut ljudet ur SCART-sladden (typ)?
Kort sagt: ett jävla meck för att få det som jag vill. Nå, efter mycket om och men har det ju fungerat - men med ett stort MEN. Gissa om bilden blir lite fördröjd när den skalas upp i den dyra receivern? Jag trodde inte mina ögon när jag provade det första gången. Detta gjorde att tjusningen med att spela försvann nästan helt, särskilt i spel som kräver precision. Japp, jag tittar på dig, Megaman.
Jag mailade till och med HiFi-klubben och fick svaret:
"...Självklart är egentligen inte maskinen byggd för tv-spel så har du extrema spel som behöver timing (wipe-out, guitar hero t.ex) kan det vara knepigt men om det är typ Super Mario Bros du ska köra så tror jag inte det kommer påverka resultatet."
Bara det att, jo, det är just då resultatet påverkas. Tack för ingenting, din jävla sopa. Sen kan jag ju tycka att en receiver som (vid tillfället) kostade 7398 kr faktiskt borde vara byggd för detta, men så var ju inte fallet. Skit samma.
//Tråkigt tekniksnack
Så, den godaste lösningen för att spela de gamla sköna spelen vore därför att fixa en gammal TV som kunde stå i garderoben tills det var dags. Plocka fram han ba. Jag kollade lite på Blocket, och det fanns många som ville skänka bort sina apparater.
Till slut fastnade jag för en Sony-TV som jag mailade på, och den fanns kvar! Det var en snubbe vars pappa i Skärholmen hade en TV som stod och samlade damm. Jag frågade om det gick att bära med sig TV:n på tunnelbanan, och killen sa att den är "ganska tung" men att det nog går om man har en pirra. Toppen, tänkte jag, och åkte ut till Skäris.
Klockan var strax efter 18:00 och män som var mystiska och/eller alkoholiserade stod i små grupper för att sprida otrygghet bland såna som mig. Jag försökte se oberörd ut med min pirra och gick mot mitt mål.
När jag kom fram öppnade en äldre herre som var ganska fet. Han frågade mig var jag hade parkerat bilen.
"Eh, nä jag har ingen bil"
"Hur hade du tänkt få hem TV:n då? Du ska väl inte ta den på bussen?"
"Nää.. jag har en pirra.. tänkte ta den på tunnelbanan?"
.. tystnad ..
"Du.. vart bor du någonstans? Det kommer aldrig gå att bära den, den är tung den där.."
Och ja, gubben skojade inte, det var helt omöjligt att ens lyfta 29-tummaren ensam.
"Nä, jag får köra ut bilen och skjutsa hem dig!"
Fan vad snällt, och fan vad pinsamt. Här kommer jag för att ta emot en gratis TV, och så tvingas gubben köra hem mig i sin bil. Nåja, det var inte jag som föreslog det. Gubben kilade ut till bilen och lämnade mig helt ensam i lägenheten!
Jag hade då kunnat göra vad jag ville, t ex låsa dörren eller stjäla hans grejer men han litade tydligen på mig. Sen baxade vi in fanskapet i hans skåpbil och åkte hemåt. Japp, jag satte mig i en skåpbil med en okänd gubbe...
Det kanske inte var årtiondets mest överlagda handling, men snart var vi hemma! Denna TV medförde en rad drygheter:
- Stor
- Tung som ett AS
- Otymplig
- Hade endast externa högtalare (nåt jävla lökigt "surround"-system)
- Äcklig fjärrkontroll
Därför tog jag snabbt beslutet att avhysa den från platsen, vilket visade sig omöjligt pga våldsamt motstånd. Jag tänkte anmäla fanskapet för våld mot tjänsteman men sket i det. Avhysningen är uppskjuten på obestämd framtid, eventuellt kommer jag att behöva någon form av hjälp.
Då skrev jag en status på Facebook där jag frågade om någon ville bli av med en TV! Efter ca 20 minuter fick jag ett samtal från Manne, som erbjöd sig att köra hem sina föräldrars gamla TV direkt. Glad i hågen tackade jag ja, och vid kl 22:00 hade jag två apparater stående hemma! Jag kunde snudd på starta en radio/TV-firma
Denna TV visade sig fungera fantastiskt bra och medförde följande godheter:
- Liten
- Lätt
- Tymplig
- Hade interna högtalare
- Snygg gammeldags stil
- En snygg och härlig fjärrkontroll
Så jävla mustig bild, så ska det se ut. Den rätta känslan infann sig direkt! Nu fattas bara ett litet bord att ställa den rackaren på. Över och ut.
