Ny adress

Styr körven hitåt, jag har ny adress:
http://lilleapan.blogspot.se/

The girl with the dragon tattoo

Gåta: Vad skulle någonsin kunna vara sämre än svensk film med svenska skådespelare som utspelar sig i Sverige?

Svar: En amerikansk film med svenska skådespelare som utspelar sig i Sverige som DESSUTOM har amerikanska och brittiska skådespelare (James Bond) som spelar svenskar.

Min hjärna kan knappt bearbeta det mina ögon ser och mina öron hör, ska de föreställa svenskar? En av de värsta sakerna jag vet med film som utspelar sig i ett främmande land är när skådespelarna ska prata engelska med brytning. Vad syftet ska vara kan jag bara spekulera i, är det att skapa realism? Att man ska få en genuin känsla av att befinna sig i Tyskland under andra världskriget när skådespelarna talar perfekt engelska men bryter på tyska?

Ska sådant kännas mer genuint? Är det för att man ska förstå att "aaaaaah, det är i Tyskland ja.. jo det hör man ju"? Det här är första gången jag har sett motsvarande situation, fast med Sverige. Genom filmen får man höra alla tänkbara varianter av "svenska"; tysk brytning, rysk brytning, oidentifierbar brytning samt det bästa av allt.. hederlig svengelska.

Jag antar att vi måste vänta tills DVD:n med extramaterial släpps innan vi kan veta säkert, men jag kan redan nu föreställa mig hur det gick till när David Fincher regisserade filmen:

"Nää, fan du låter alldeles för amerikansk! Bryt mer på svenska, annars kommer dom aldrig att köpa att ni befinner er i Sverige! Jag är ute efter en förbluffande realism här, se bara på snön som yr och alla människor i tunnelbanan som har på sig helt vanliga pälsmössor! Ska ni sabba den här bilden av det svenska vinterlandskapet genom att inte låta som svenskar? Vad är det för jävla amatörer jag jobbar med, hämta genast in den schweiziska osten! Schweizisk ost kommer från Sverige, va? Förresten, är inte alla svenskor blonda?"

För anledningen varför alla i filmen utom James Bond bryter på "svenska" måste väl vara för att skapa realism, va? Ja, utom när han ska uttala sitt eget namn då. Om de ändå bestämde sig för att förolämpa oss svenskar med den här skiten kunde de ha löpt linan ut och döpt om alla kvinnliga karaktärer till Inga from Sviiden.

Men det slutar naturligtvis inte där.. utan filmen innehåller dessutom ett gäng riktiga svenskar som talar riktigt knagglig svengelska, sån som man bara hör på TV när någon ska göra sig till. Det hade ju varit illa nog om det här var det enda problemet filmen har vad gäller trovärdighet, men det är tyvärr det minsta problemet.

James Bond är i princip helt identitetslös i filmen, varför han balanseras med den fräcka Lisbeth Salander. Redan i den svenska versionen av filmen framställdes hon som en totalt orealistisk karaktär spelad av Sveriges sämsta skådespelerska.

Jag har inte läst boken då jag tröttnade efter ett par kapitel, den var för plågsamt urusel. Kanske framställs Lisbeth som en någorlunda trovärdig person som någonsin skulle kunna ha existerat, men jag tvivlar mycket starkt på det. Hela filmen bygger på att hon är så himla häftig och intressant, men då hennes karaktär TOTALT saknar trovärdighet på alla plan så brakar all realism ihop totalt. Detta gäller både den svenska och den amerikanska versionen av filmen.

Redan i hennes första scen diskvalificeras Lisbeth som en trovärdig karaktär. Två män pratar om henne, den ena vet inte vem hon är.

"She is... different."

"In what way?"

"Every way..."

OK, här får vi etablerat att vi har att göra med en jävligt extrem personlighet. Är hon vanskapt tro? Ser hon ut som ett monster, är hon farlig? Snart kliver hon in i rummet, och det visar sig att hon har... håll i er...

Svart hår och en piercing. HOLY FUCK! Här lyckas man ju verkligen skapa en realistisk bild av en riktigt extrem person. Ingenting med hennes utseende stämmer med hur riktiga människor ser ut. Jag får erkänna att hennes utseende inte är riktigt lika outsägligt fånigt som i den svenska filmen där Lisbeth matchade allt hon kunde hitta på Punkt Shop och Blue fox, men det är inte långt ifrån. Hon lite svår och deppig, kör motorcykel, röker VAR hon vill, räds inte att säga "cunnilingus", och har en tatuering av nån jävla drake. Hon är så JÄVLA radikal.

Jag kan nämligen föreställa mig precis vad man var ute efter, synd bara att man inte kollade på hur riktiga människor ser ut. Nu blev Lisbeth en slags "alternativ blandning" med vissa punkinslag. Den enda förklaringen till varför hon skulle se ut som hon gör nu är om hon skulle föreställa 13 år och på jakt efter en egen identitet och stil, och därför kombinerar de tattigaste sakerna hon kan hitta för att se tuff ut.

Tyvärr är inte hennes utseende och stil det minst trovärdiga med karaktären, utan hennes personlighet och handlingar. Jag orkar inte gå in på en lång analys av detta, men det kan sammanfattas med att jag inte köper karaktären över huvud taget.

Det bör nämnas att jag avskyr deckare, och inte minst när det handlar om en journalist som löser brott. Den enda gången detta är okej är när det handlar om Tintin, eftersom han är en seriefigur. Om man är en seriefigur gör det ingenting om saker och ting inte är så verkliga, då kan jag köpa det. Då spelar man efter serietidningarnas spelregler, och allt blir möjligt. Men om man överför sådana händelser till en riktig film eller en riktig bok så försvinner trovärdigheten alldeles. Dessutom förvärras allt av att denna osannolika och fantastiska historia utspelar sig i Sverige, möjligen hade det funkat i USA.

"Prata mer efterblivet! Neeej, mera! Mera! Meraaaaa!"

Ah förlåt, det var David Fincher som dök in för att regissera filmen lite. Jag vet inte om folk är ute efter realism och trovärdighet i deckare, för all del. Själv klarar jag inte av att se en film om den inte känns trovärdig, om det inte går att köpa dialogerna, handlingen och agerandet. Så länge man spelar efter ett antal uppsatta regler så kan storyn vara hur otrolig som helst, men bryter man mot dessa förstör man allt för mig.

Det dröjer en bra bit in i filmen innan de två huvudkaraktärerna träffas och det enda som bygger upp en relation mellan dem är ett par helt omotiverade sexscener. Över huvud taget lider filmen rejält av att den saknar karaktärsutveckling, och James Bond saknar helt personlighet. Den enda karaktären i hela filmen som har en personlighet och som sticker ut minsta lilla är Lisbeth, men varför det inte är något positivt har jag redan täckt.

Därtill en medioker deckarhistoria som möjligen hade kunnat engagera lite om man fick lära känna karaktärerna som för historien framåt och om handlingen inte helt saknade trovärdighet. Och så har vi skamlös reklam för Apple hela tiden, så klart. Som vanligt.

Det är svårt att avgöra vilken av versionerna av filmen som är sämst, men till slut vinner nog ändå den svenska versionen. Jag fick visserligen kämpa med all min kraft för att orka plåga mig igenom den här fruktansvärda ursäkten till film, men jag blev inte lika provocerad som när jag såg den svenska filmen. Den amerikanska versionen är marginellt mindre fruktansvärd.

Det gör mig mycket förvånad och besviken att de här båda filmerna inte har fått bottenbetyg i samtliga recensioner och att David Fincher ens har tagit i detta med tång. Helt jävla obegripligt, är vad det är.

I främmande bilar

Den senaste tiden har jag funderat mer och mer på att skaffa en bildrörs-TV då dessa på flera sätt är överägsna platta TV-apparater när man ska spela äldre TV-spel. Visst går det utmärkt att koppla in dessa gamla trotjänare på olika sätt, men det blir sällan optimalt.


/Tråkigt tekniksnack

Det kanske största problemet för min del är att SCART-ingången på min TV sitter på baksidan vilket är typiskt ofördelaktigt då denna hänger på väggen. Detta har jag löst genom att lägga extra pengar på att köpa en extra dyr receiver med många roliga ingångar samt god uppskalningsförmåga, då jag ändå behövde köpa en sådan till min hemmabio.

Därtill har jag fått köpa en liten dosa som omvandlar RGB-SCART till komponentvideo då receivern inte har någon SCART-ingång. Nämnde jag att dosan kostade typ 1200 spänn, plus att jag var tvungen att köpa en särskild kontakt och löda lite för att bryta ut ljudet ur SCART-sladden (typ)?

Kort sagt: ett jävla meck för att få det som jag vill. Nå, efter mycket om och men har det ju fungerat - men med ett stort MEN. Gissa om bilden blir lite fördröjd när den skalas upp i den dyra receivern? Jag trodde inte mina ögon när jag provade det första gången. Detta gjorde att tjusningen med att spela försvann nästan helt, särskilt i spel som kräver precision. Japp, jag tittar på dig, Megaman.

Jag mailade till och med HiFi-klubben och fick svaret:

"...Självklart är egentligen inte maskinen byggd för tv-spel så har du extrema spel som behöver timing (wipe-out, guitar hero t.ex) kan det vara knepigt
men om det är typ Super Mario Bros du ska köra så tror jag inte det kommer påverka resultatet."

Bara det att, jo, det är just då resultatet påverkas. Tack för ingenting, din jävla sopa. Sen kan jag ju tycka att en receiver som (vid tillfället) kostade 7398 kr faktiskt borde vara byggd för detta, men så var ju inte fallet. Skit samma.


//Tråkigt tekniksnack

Så, den godaste lösningen för att spela de gamla sköna spelen vore därför att fixa en gammal TV som kunde stå i garderoben tills det var dags. Plocka fram han ba. Jag kollade lite på Blocket, och det fanns många som ville skänka bort sina apparater.

Till slut fastnade jag för en Sony-TV som jag mailade på, och den fanns kvar! Det var en snubbe vars pappa i Skärholmen hade en TV som stod och samlade damm. Jag frågade om det gick att bära med sig TV:n på tunnelbanan, och killen sa att den är "ganska tung" men att det nog går om man har en pirra. Toppen, tänkte jag, och åkte ut till Skäris.

Klockan var strax efter 18:00 och män som var mystiska och/eller alkoholiserade stod i små grupper för att sprida otrygghet bland såna som mig. Jag försökte se oberörd ut med min pirra och gick mot mitt mål.

När jag kom fram öppnade en äldre herre som var ganska fet. Han frågade mig var jag hade parkerat bilen.

"Eh, nä jag har ingen bil"

"Hur hade du tänkt få hem TV:n då? Du ska väl inte ta den på bussen?"

"Nää.. jag har en pirra.. tänkte ta den på tunnelbanan?"

.. tystnad ..

"Du.. vart bor du någonstans? Det kommer aldrig gå att bära den, den är tung den där.."

Och ja, gubben skojade inte, det var helt omöjligt att ens lyfta 29-tummaren ensam.

"Nä, jag får köra ut bilen och skjutsa hem dig!"

Fan vad snällt, och fan vad pinsamt. Här kommer jag för att ta emot en gratis TV, och så tvingas gubben köra hem mig i sin bil. Nåja, det var inte jag som föreslog det. Gubben kilade ut till bilen och lämnade mig helt ensam i lägenheten!

Jag hade då kunnat göra vad jag ville, t ex låsa dörren eller stjäla hans grejer men han litade tydligen på mig. Sen baxade vi in fanskapet i hans skåpbil och åkte hemåt. Japp, jag satte mig i en skåpbil med en okänd gubbe...

Det kanske inte var årtiondets mest överlagda handling, men snart var vi hemma! Denna TV medförde en rad drygheter:

- Stor
- Tung som ett AS
- Otymplig
- Hade endast externa högtalare (nåt jävla lökigt "surround"-system)
- Äcklig fjärrkontroll

Därför tog jag snabbt beslutet att avhysa den från platsen, vilket visade sig omöjligt pga våldsamt motstånd. Jag tänkte anmäla fanskapet för våld mot tjänsteman men sket i det. Avhysningen är uppskjuten på obestämd framtid, eventuellt kommer jag att behöva någon form av hjälp.

Då skrev jag en status på Facebook där jag frågade om någon ville bli av med en TV! Efter ca 20 minuter fick jag ett samtal från Manne, som erbjöd sig att köra hem sina föräldrars gamla TV direkt. Glad i hågen tackade jag ja, och vid kl 22:00 hade jag två apparater stående hemma!
Jag kunde snudd på starta en radio/TV-firma

Denna TV visade sig fungera fantastiskt bra och medförde följande godheter:

- Liten
- Lätt
- Tymplig
- Hade interna högtalare
- Snygg gammeldags stil
- En snygg och härlig fjärrkontroll

Så jävla mustig bild, så ska det se ut. Den rätta känslan infann sig direkt! Nu fattas bara ett litet bord att ställa den rackaren på. Över och ut.

Julen och så

Jag sket i att blogga de sista dagarna före jul eftersom jag sket i det. Så var det med den saken! Förra året hade jag och Jonna en helt värdelös upplevelse när vi försökte resa med SJ runt jul och lovade varandra att aldrig mer åka tåg under vintern i det här jävla skitlandet.

Det visade sig vara ett oerhört bra beslut, med facit i hand. Förra året fick vi betala massor av pengar för att få vänta många timmar på T-centralen utan någon information för att sedan anlända mitt i natten.. i år betalade vi lite pengar för att få åka buss med Bus4You utan minsta lilla problem.

Bekvämt, billigt och pålitligt.

Som om inte det vore nog ingår alltid eluttag vid varje säte samt trådlöst nät plus att man slipper skikande barn och folk som går runt i vagnen i tid och otid! Incitamenten för att inte ta sin egen bil, eller möjligen buss blir färre och färre för var dag som går.

Jag kunde skrocka gott i min sköna buss när jag läste rubriker om tågkaos pga en storm. Är det inte snö och kyla är det något annat.. det enda man kan vara säker på är att tågen INTE går när det är som viktigast.

Whatever, julen var fin och trevlig i Borås. Jag åt flera goda ostar och en hel del julmat, och så råkade jag få en spontan gåva i form av en mandolin från Berit! Den kommer säkert att bli användbar i framtida inspelningar.


Whiskycheddar, portvinscheddar och vörtbröd!


Akta er för arga tomten


Delar av julbordet


God jul och grejer


Cranachan

En av de bästa grejerna vi åt var julaftonsdesserten cranachan! En traditionell skotsk efterrätt med whiskygrädde och rostade havregryn.. mycket speciellt och smarrigt. 

Det allra bästa var dock kalkonmiddagen hos Jonnas mormor på juldagen.. gräddsås, gelé och brysselkål - dra åt helvete vad gott!

Jag ägnade även en hel del tid (och pengar) åt att kolla upp samt beställa ett gäng filmer på blu-ray. Det är verkligen dags att utöka samlingen nu, synd bara att det är långt ifrån alla titlar som håller god kvalitet. Särskilt titlar som gavs ut före 2007 tycks vara osäkra kort. Lyckligtvis finns gott om information på http://www.bluray.com där man kan läsa om ljud och bild lever upp till förväntningarna på olika titlar.


Exklusiv utgåva av Metropolis på blu-ray. Jo jag tackar! Kom idag.


Vi lade en låda på sängen. Skräpet var snabb med att ta den i besittning.

Extrainsatt inlägg - recept

Kolapaj med bourbon och pecannötter

Mandelbotten:

2 dl vetemjöl
1 dl sötmandel
125 gram smör
1 dl strösocker

Kola:

5 dl vispgrädde
5 dl strösocker
1 dl glukossirap
1-2 tsk vaniljsocker av god kvalitet
3 msk bourbon eller annan god sprit
En påse (?) pecannötter

1, Mal mandeln fint i en mixer och blanda i alla övriga ingredienser i pajdegen, mixa tills du får en fin deg som håller ihop. Låt degen vila i en plastpåse i kylskåp i 30 minuter.

2, Tryck ut degen i botten av en pajform och grädda mitt i ugnen i ca 15-20 minuter i 200 °C tills den har fått en fin, gyllenbrun färg (håll stenkoll!) Låt den svalna, förhoppningvis har du fått en trevlig och lite knaprig mandelbotten.

3, Blanda alla ingredienser till kolan i en tjockbottnad kastrull och koka upp försiktigt. Låt blandningen puttra på låg värme och rör om ibland så att den inte bränner fast i botten. Håll koll på temperaturen med en sockertermometer (finns billigt på Panduro t ex) och när blandningen är 120 °C är kolan färdig. Saknar du en termometer är det bara att göra kulprov i kallt vatten (något mer osäkert.) Tänk på att hålla koll på kolan så att den inte kokar över.

4, Låt pajformens kant sitta kvar och häll pecannötterna över pajskalet. Häll den varma kolan över nötterna och låt allt svalna i rumstemperatur, flytta sedan över pajen till kylskåp.

5, Servera med vaniljglass, låt gärna pajen stå framme någon timme så att kolan mjuknar något (om man nu gillar det.)

= godhet.



Onsdag

Onsdagar är typiska repdagar! I vanliga fall har jag brukat skicka SMS till samtliga i bandet på tisdagarna för att stämma av om alla kan repa. På senaste har det börjat kännas löjligt då vi har samma tid och plats varje vecka och det handlar faktiskt om vuxna människor som är vana vid att arbeta och passa tider.. så att komma ihåg ett schemalagt möte borde inte vara några problem alls!

Det borde inte heller vara några problem att höra av sig i tid om något akut och oförutsett har dykt upp, eller hur? Så i ett par veckor har jag som ett socialt experiment skitit i att höra av mig för att se om alla dyker upp ändå utan påminnelser. Redan på tisdagen flaggade Ingemar för att han har praktik på utbildningen den här veckan, kvällstid. Fair enough!

Fredrik messade som vanligt och klargjorde att repningen skulle bli av som vanligt, inga konstigheter där. Själv ser jag till att inte planera in någonting annat kl 18:00 på onsdagar så det var samma för mig, så två personer kvar då. När jag anlände till replokalen fanns endast Fredrik på plats vilket var ganska väntat.

Kl 18:02 fick vi båda följande SMS av Per: "Öh, jag är sämst. Kan inte repa idag, måste julhandla. Ledsen att jag inte sagt det förrän nu..."

Framförhållningen.

Vad som var märkligare var att Bobbe inte hörde av sig alls och till slut funderade vi på om han var sjuk eller så. Vi ringde och skickade SMS men fick inga svar.. så kl 18:45 tröttnade vi och åkte hem, det kändes hyfsat meningslöst att repa med enbart trummor och gitarr. Dessutom hade Fredrik redan trummat hela dagen så han tyckte att det var rätt gött med en paus.

Tio minuter senare fick Fredrik ett SMS av Bobbe där han berättade att han hade krockat med bilen på väg hem från jobbet, och även om det inte blev några allvarliga skador hade han varit upptagen med att fylla i skaderapport och kontakta försäkringsbolag och sånt .. så det får väl anses vara en helt rimlig ursäkt och förklaring :)

But still. Musiker...

Tisdag

Kokade kola och lagade rödbetssallad. Åt mat. Sov.

Måndag

En av nackdelarna med att ha dåligt minne är att man (läs: jag) glömmer bort sitt tunga åtagande att blogga varje dag. Vidare är det så att om man flera dagar för sent inser detta så har man (läs: jag) ändå glömt vad man gjorde den dag som fanns i åtanke.

Jag skulle kunna hitta på massor av äventyrliga äventyr som jag fick uppleva i måndags men det skulle inte bli särskilt trovärdigt. Alla vet att man inte har äventyr på måndagar. Njäe jag städade, grejade och slutförde den lilla julsång jag har jobbat på.

Advent och grejer


Ett av marsvinen jag träffade på hos Henrik


Kaninen, Nirvis! Härlig och mysig!

Bilder från lördagen. Det finns inte mycket att säga om söndagen, jag spelade in lite sång och gitarr. Det enda jag kan komma på är att jag blev irriterad när jag handlade mat på Ica. Min plan var att köpa Aportekarnes julmust och lade ner en sådan i min korg.

När jag kom till kassan och hade lagt upp alla varorna på bandet insåg jag att jag EJ hade tagit Apotekarnes must utan Nygårda. Hur fan är det möjligt ens? Jag pallade inte vara en dryg kund som bad att få byta den eller lämna bort musten i kassan så jag använde den beslutsfattande sekunden till att ta ett jävligt dåligt beslut: att köpa musten fast jag inte ville ha den.

Sen gick jag på Coop och köpte Apotekarnes must och tänkte att det var lika bra att göra det bästa av situationen, och genomföra ett smakexperiment. Det visade sig att det var betydligt mindre skillnad mellan de två mustsorterna än jag hade räknat med, även om Apotekarnes var snäppet godare. Nästa steg blir att blanda Apotekarnes must med en bitter IPA för att se om jag får fram den perfekta smaken!

Zeunerts julmust samt Nygårdas ekfatslagrade julmust från Systembolaget levde inte alls upp till förväntningarna. Mustig smak, men för söta och snudd på blaskiga. Nygårdas hade dessutom alldeles för lite kolsyra, och så var det med den saken.

Dagen efter

Jag var uppe till kl 2 vilket är väldigt sent för min del numera, i synnerhet på en fredag när jag har jobbat hela veckan och klivit upp tidigt varje dag. Inte minst den här fredagen då jag klev upp kl 04:15, men en power nap fixade ju som sagt den värsta tröttheten!

Jag är extremt dålig på att sova länge om morgnarna men jag hade hoppats på att få tryna till kl 10 eller så. Dessvärre vaknade jag betydligt tidigare än så men somnade till slut om. Då drömde jag en märklig dröm som jag ska försöka återge i ord även om jag mest minns bilderna.

Av någon anledning befann jag mig i ett rum där man fick ligga med olika män. Inte vilka män som helst, utan grevar och baroner - jo jag tackar! Jag visste att det fanns ett uttryck, att när någon hade varit med en greve så var han "kladdig" - eftersom han blev så svettig om bröstet.

Så gick jag runt i rummet och den första greven i sängen låg och sov, och så kom en man och lyfte upp hans arm och sa "Nej du, den här är kladdig!" och skrattade lite, sen vaknade jag. Min kommentar till denna dröm är:

"OK"

Nå, under dagen gjorde jag inte många knop. Grejade med julsången och for iväg till min vän Henrik som bor tillsammans med ganska många djur och ganska få tjejer. Alla i lägenheten var väldigt fredliga och trevliga, dessutom fick jag kaffe! Sen tog jag med mig en av hans gitarrer och åkte hem för att pula lite mer med sången. Slut.

Day 2

Japp, nu sitter jag här igen. Skräpet klev upp någon gång vid 3-tiden och satte igång med ett hemligt projekt som jag fortfarande inte känner till helt och hållet. Det gick ut på att göra någonting bakom sängen, hon bökade och krafsade och hade sig. Sen klev hon även runt i sängen och gick balansgång på huvudändan, sen lät det som att hon ramlade ner. Seriöst, en katt som ramlar?

Det kändes som ett dåligt skämt när klockan ringde kl 04:15, allt jag gjorde före jobbet gick väldigt långsamt och klumpigt. Nåja, jag kom iväg i tid och avverkar just nu en väldigt lugn och skön arbetsdag!

Senare på dagen

Efter jobbet handlade jag lite mat och öl, åkte hem och sov en timme. Vid kl 19 dök mina gäster Per och Fredrik upp och det var dags att sätta igång med maten! Jag hade föreslagit att vi skulle äta sweet potato mash, cajunkryddad kycklingfilé samt creamed corn. Ingen motsatte sig detta och middagen var ett faktum.

Jag hade även gjort en kolapaj med pecannötter och bourbon i som efterrätt. Middag blev väldigt lyckad och gästerna tyckte att allt var gott! Jag låter bilderna tala för sig själva.


Fredrik, på gott humör och vid god vigör


Per tar lite mat ba


Maten, god


Pecannöt- & bourbonpaj


Med glass


Fredrik tar av kakan


Med gott mod


Per festade till det med whisky sour

Apa söker kaka

Jag har ingen direkt anledning att blogga flera dagar i sträck just nu, men det är vad jag ska göra. Idag fräser Jonna iväg till Borås och Lund för att träffa olika nyproducerade och gamla släktingar. Därför blir jag ensam hemma i typ en vecka tillsammans med det lilla håriga vidundret som går under namnet Skräpet.

Tja, jag tänkte blogga lite varje dag och även bifoga ett och annat fotografi så att ni vet vad jag sysslar och pysslar med. Vad kan då vara mer passande än att börja med idag? Eftersom idag är idag menar jag.

Klocka.. jag menar Skräpet ringde vid 3-tiden och ansåg att det var hög tid att gå upp för att underhålla henne. Jag protesterade genom att försöka somna om vilket ej uppskattades, men till slut fungerade det. Till sist ringde klockan, 05:32 denna morgon.

Jag vältrade mig upp och väckte hänsynslöst Jonna eftersom hennes plan var att säga ett proper good bye när jag gick iväg till mitt viktiga ämbete. Detta visade sig vara totalt ohållbart och hon fick sova i ca 20 minuter till medan jag fixade kaffe och grejer, sedan väckte jag henne igen varpå vi sa hej då och sånt. Jag passade även på att dra katten lite i svansen.

Sedan anlände jag till jobbet som den här dagen innebar Fruängen. Där bestämde jag mig för att skriva ett blogginlägg, sedan började jag skriva på blogginlägget.

Under dagen pratade jag en del med min vän Erik, och vi kläckte i stort sett tillsammans idén om en irish coffee med jultema! Jag kände dock spontant inte för att köpa en whisky enbart för ändamålet så jag föreslog att jag kanske kunde använda en bourbon som jag hade hemma.

Det var tydligen absolut inte acceptabelt varför jag tvingades pallra mig till Systembolaget för att köpa en liten flaska Jameson. Fan vad jag avskyr Systembolaget, jävla pissmonopol! På grund av monopolet finns en grundlag som lyder: "Det är ALLTID kö på Systembolaget"

Glad i hågen for jag hem och började julstäda! Det gick väldigt bra och snart var golven skinande rena. Efter det kände jag att jag kunde unna mig en irish coffee, så jag blandade kardemumma, kanel och lite nejlika med kaffepulver och bryggde ett starkt kaffe.

Sen i med whisky, lite socker och en klick grädde - klart! Kombinationen var fantastiskt god. Resten av kvällen ägnade jag åt en liten överraskning, som jag ska redogöra för imorgon, samt lite inspelning av årets julsång från Kapten Ap. Den blir fan härlig!


Jameson, mortel samt Den enda kaffebryggaren™ (Moccamaster)


Julig irish coffee


Skräpet tyckte att det var befogat att sätta sig i Mannes gitarrfodral

Mac 'n' cheese

Jag har blivit ombedd att skriva ner ett recept på mac 'n' cheese, så nu gör jag det. Man behöver:

- Pasta (t ex fusilli)
- Mjölk (helst standardmjölk)
- Mjöl (vi brukar köra glutenfri mix, annars vetemjöl)
- Smör
- Skinka (god, rökt)
- Ost (massor)
- Ströbröd (glutenfritt eller glutenfullt)

Själv har jag inga problem att ta hand om gluten, men min lilla sambo är inte lika lyckligt lottad. Därför lagar jag all vår mat glutenfri, och den här rätten fungerar väldigt bra som sådan.

Jag börjar med att koka pastan, ett par minuter kortare än angiven koktid på paketet eftersom den kommer att tillagas lite extra i ugnen. Under tiden värmer jag ugnen till 225 °C och börjar med ostsåsen. Nu har jag inga exakta mått då jag brukar höfta, men jag tar något i stil med 25-50 gram smör och smäter detta i en kastrull.

Sedan tillsätter jag ca en halv deciliter mjöl och vispar ihop det med smöret till en jämn gegga. Om man är sölig kanske man kan bränna geggan, annars häller man i en lagom mängd mjölk och vispar noggrant. Lagom mängd brukar vara "några deciliter", typ fyra-fem kanske? Man får nog prova sig fram, eventuellt mäter jag nästa gång och återkommer med besked. Det är förhållandet mjöl-mjölk som är viktigt, så att man får rätt konsistens på såsen.

Jag vispar hela tiden så att såsen inte bränner fast i botten av kastrullen (äckligt) och värmer upp såsen sakta (på medelvärme) så att den inte börjar koka. Man ska hålla den strax under kokpunkten. Till slut har såsen tjocknat och då blir man jätteglad, för då är man nästan färdig med såsen!

Den här grundsåsen är inget annat än en bechamelsås som man kan använda till en massa saker, t ex fiskgratäng (tillsätt bara fiskbuljong och dill) eller lasagne (tillsätt bara salt och peppar). Jag är säker på att man kan hitta ett vettigare recept om man helt enkelt googlar på bechamelsås! Så varför skrev jag då ner skiten? Jag antar att jag helt enkelt gillar att se min egen text.. eller något.

Nåja, den här såsen ska förädlas till ostsås, så jag smaksätter den med färskmalen svartpeppar och örtsalt tills den har uppnått en behaglig sälta. Det har då blivit dags för osten! Godast är att ta en schysst cheddarost (så jävla mustigt), men det funkar bra med någon annan smakrik ost, säg prästost eller kanske västerbottenost om man nu vill lyxa till det. Vill man inte lyxa till det så köper man typ Icas gratängost och använder pengarna som blev över till en läskedryck. Gott att ha till maten. Osten skall givetvis vara riven när den blandas med såsen.

Sedan skär jag skinkan i bitar. Själv köper jag alltid tunna skivor av rökt skinka, avsedd som smörgåspålägg, och strimlar denna. Skinkan blandas med den numera kokta pastan, i en ugnsform. Som om inte det vore nog häller jag sedan ostsåsen över pastan och blandar om alltihopa. Sist så toppar jag det hela med en massa ost, och sedan ströbröd.

Sen får formen bo i mitten av ugnen tills osten inte bara har smält, utan även har antagit en behaglig gyllenbrun färg. Fråga dig själv om den ser frasig ut! Om svaret är ja är maten klar och kan då avlägsnas från ugnen, det tar kanske 15-20 minuter eller så.

Mac 'n' cheese är god att äta tillsammans med sallad. Tack för mig.






Sagan om den fréknige pojken

Så, det har äntligen blivit dags för mig att sälja mitt Wii och allt som har med den att göra. Jag använder aldrig skiten då det är en värdelös ursäkt till spelkonsol. Den betydligt vettigare föregångaren Gamecube bjöd på några härliga spel som jag äger och dessa har lagts ut på annons för avyttring.

Jag fick snart mail av en kille som skrev ganska illa. Inget fel i det, det kan finnas många anledningar varför man inte skriver särskilt bra. Jag kollade upp snubben på www.upplysning.se (utmärkt ställe om man inte gillar att ringa Skatteverket och fråga om folks personuppgifter) och det visade sig att han var född 1990.

Vår mailväxling följer nedan med hans första mail högst upp. Mina svar är markerade med fetstil.


---------------------------------------------------------
hej jag skulle vilja köpa bara supermario sunshine och ifall du har ett
gamecube minnesgort  för 300 kr.

Hej, jag har inget minneskort att sälja! Men visst, vill du köpa enbart spelet för 300 kr så är det ditt.

MVH
Johan


toppen vart skulle du vilja ses helst inom helgen som kommer

Visst, det funkar nog! Vid Örnsbergs tunnelbanestation vore perfekt, i så fall kan jag typ när som helst utom ikväll (ska på bio vid kl 19).

Ok kan vi ses kl2  örnsberg,
Annan tid kår också bra

Ah, jag slutar jobbet kl 14:50 men skulle kl 16 funka!


ok
jag har ljust hår och och medel longt så du vet att det e jag  (fréknar)

Okej! Mitt nummer är xxxxxxx om det skulle vara något. Jag har rakat hår och skinnjacka, plus spelet i handen så du känner nog igen mig :)

Vi ses sen!

/Johan



Hej igen jag har möjligheten att ses idag kl 16-17 vid örnsberg om du vill

Skickat från min iPod


Perfekt, kl 16 vore jättebra, eller när kan du?

/Johan


16.15 låtrer bettre

Absolut, jag kommer ner till tunnelbanan 16.15!
--------------------------------------------------------------

Vid det här laget funderade jag på om killen hade läs- och skrivsvårigheter eller om han rentav var utvecklingsstörd. Det har nämligen hänt mig en gång innan att jag skulle köpa ett spel av en kille som skrev väldigt illa, och han visade sig ha någon lättare utvecklingsstörning när vi väl träffades. Oavsett så sprang jag ner mot stationen kl 16:15 och såg där ingen kille med medellångt hår och fräknar, så jag väntade.

Efter några minuter kom två killar i tioårsåldern fram till mig, varav den ena sa "Hej, det är jag som ska köpa spelet!" Plötsligt började allt klarna, killen hade nog inga större skrivsvårigheter och tycktes vara helt normalbegåvad - han var bara ett barn. Det borde jag visserligen ha kunnat räkna ut med röven att bara barn svarar på annonser om Wii-spel, men jag blev lurad av Upplysning! Eftersom personer under 16 år inte finns sökbara så hade jag helt enkelt hittat någon annan i Stockholmsområdet med samma namn.

"Åh vad schysst, jag har letat jättelänge efter det här!" sa killen och gjorde high-five med sin kompis. Själv fick jag 300 kr och kände mig faktiskt lite glad inombords för att ha räddat den här pojkens helg, nu skulle han säkerligen sitta inne med sin polare hela helgen och grinda Mario. Det var något jag kunde relatera till, så det kändes som en sällsynt god gärning!

Sticky toffee pudding

Så, efter att ha kollat på Saturday Kitchen med James Martin på BBC Lifestyle ett antal gånger kunde jag inte hålla mig längre. TV-kocken gör alltid goda saker, men det finns en dessert som jag föll för direkt: Sticky toffee pudding. Det är en klassisk brittisk efterrätt som finns i en mängd olika varianter, men idén är att man gör en väldigt saftig kaka med bl a dadlar i som man sedan dränker i kolasås.

Jag körde då på James recept och det första steget blev att skaffa alla ingredienser. Kakan innehåller flera olika sorters socker, vilka var enkla att hitta även om jag fick googla en stund för att göra mig bekant med de olika sorterna samt hitta deras svenska namn.

De enda udda ingredienserna var "black treacle" och "golden syrup" vilka används flitigt i brittiska desserter. Lyckligtvis bor jag i ett civiliserat område som kallas Stockholm så det var bara att vältra mig iväg till The English Shop i Söderhallarna! Där kunde jag köpa black treacle (jättemörk bitter sirap, snudd på melass) samt golden syrup (ljus sirap gjord på sockerrör) vilka båda två såldes i jättetrevliga plåtburkar!




Lite sirap, råsocker, dadlar och mörkt muscavadosocker så var man i hamn sen vettu.

Jaja, sen bakade jag och grejade en stund. Det enda anmärkningsvärda med processen var väl att man skulle lägga dadlar i kokande vatten och sedan puréa allt. Enligt receptet skulle man smöra och mjöla formen vilket kändes som en närmast efterbliven idé, så jag revolterade och sockrade den i stället med ljust muscavadosocker. Som ni snart skall se blev det en stor succé.


Två kaka

När kakan var gräddad byggde jag en mörk kolasås, även den med treacle och annat.


Säg ko-la-sås

Eftersom socker + smör + värme brukar leda till karamellisering täcktes kakans sidor av ett underbart knäckigt lager efter gräddningen. Note to self: Bröa alltid kakformen med socker, kolla resultatet nedan vettja:


Omlott, ja så fick det bli

Tja, jag lade kakorna i en form och hällde över kolasåsen som genast började tränga in i den varma, mjuka kakan. Det som omöjligt kan framgå av dessa bilder är att de kommer från den ANDRA gången jag bakade kakan! Därför, vis av erfarenhet, lät jag kakan ligga och dra (götta till sig) med kolasåsen som ett varmt täcke av geggig kärlek (den enda kärleken) i typ ett dygn innan jag gick lös på den.


Kladdigt och fult, men vänta! Det blir rätt okej i slutändan.

Till slut stod jag där med en färdig dessert (pudding låter skitäckligt), och jag kände hur underlägsna de svenska kakorna är. Om det finns en svensk version av den här efterrätten heter den säkerligen "festlig knäckruta" och består av strösocker, ägg, mjöl, margarin, vätska och bakpulver (sockerkaka) samt en antydan till knäck i världens tunnaste lager ovanpå.

Brittiska efterrätter känns ofta som att de har skapats med målsättningen "over the top, fast gott", inget jävla lagom. Nog med gnäll, kakan gjorde namnet rättvisa! Kladdig.. kola.. kaka..

Dadlarna tillförde en speciell sorts sötma och fyllighet, råsockret gav sin säregna smak och den svarta treaclen (!!) bidrog med en nästan lakritsaktig ton, om än väldigt diskret. Som om inte det vore nog var ju kakan både täckt och delvis genomsyrad av kolasåsen! Även den innehöll de olika sorterna av sirap samt mörkt muscavadosocker vilket gav en lite bränd, angenäm smak.


Den föddes för ett dygn sedan och har redan hunnit utvecklas till en fullvuxen kvinn.. eh.. kaka.

Så blev det alltså, sticky toffee pudding med vaniljglass. Vansinnigt gott!



Semestern 2011

OK, inte ens jag kan stå emot detta tryck. Min mail, Facebook, Twitter och fysiska brevlåda hemma i lägenheten är sprängfyllda av frågor från alla mina trogna läsare. Alla frågor rör på ett eller annat vis min semester.

T ex: "Vad fan gjorde du på semestern i år då, apjävel?" /Anonym

Jag skulle kunna vara putslustig och skriva något i stil med "jag har haft semester, det var kul" men nu börjar sånt trams bli så uppenbart, varför jag har bestämt mig för att redogöra något längre. Dessvärre lider jag av en ganska svår senildemens i själva hjärnan och mina minnen fyra-fem veckor tillbaka är därför något begränsade.

Nå, jag minns exakt vad jag gjorde på fredagen efter jobbet den 29 augusti: åkte hem. Där påbörjade jag fyra veckors matmässigt förfall och byggde en mac n cheese. Detta har blivit lite av min och Jonnas paradrätt, i synnerhet Jonna älskar "själva smaken, liksom".

I mitten av maj började jag tänka på vad jag äter.. rejält mycket. De senaste åren har bjudit på några extra kilon vilket till slut blev oacceptabelt, och jag började med en ganska viktväktarmässig diet och räknade kalorier stenhårt. Det fungerade nästan över förväntan och detta är något jag ska blogga mer utförligt om senare, när jag har nått någon form av mål.

Dock hade jag inga planer på att leva som ett svin och fundera över energinnehåll i maten under mina rara semesterveckor, så i stället levde jag som ett svin och frossade typ.. varje dag. Detta resulterade i en uppgång på 1-2 kg vilket jag ser som lite av en framgång. Allt mitt slit före semestern var inte ogjort och nu efter semestern har jag åter antagit min sunda förnufts-diet och ser fram emot att tappa flera kilon runt magen.



Morgonen efter, dvs på lördagen, gjorde jag en drömfrukost. Den bestod av amerikanska pannkakor med löjligt mycket lönnsirap, knaperstekt bacon och smör. Till detta, en kopp starkt kaffe. Jag var i mathimlen resten av dagen och spelade en hel del Assassin's Creed: Brotherhood.

Faktum är att det här praktiskt taget sammanfattar min semester. Jag åt goda grejer och jag spelade väldigt mycket TV-spel, som den gubbpojke i en ung mans kropp jag är. Jonna var också ledig så vi umgicks .. tja, hela tiden! Det var väldigt kul, mysigt och trevligt, och vår första riktiga semester ihop.

Vi åkte en vecka till Borås, men annars höll vi oss i Stockholm. Vädret var fantastiskt dåligt och jag tror knappt att det var solsken en enda dag. Jag deltog även i ett gig på Copperfield's i Stockholm, första giget med The Ugly på nästan två år. Det var gött.

Jag skriver tydligen en roman.

För lite mer än ett år sedan bytte jag område på jobbet, och jag jobbar numera inte längre inne i city. Det gör att jag har fått många nya kollegor, men då och då träffar jag på mina gamla kollegor. Det finns en man (som jag inte kan namnet på) som då och då har berättat om sin poesi. Särskilt mycket mer minns jag inte om honom, det var flera år sedan vi pratade ordentligt.

Så, för några månader sedan träffade jag på den här mannen på jobbet för första gången på länge. Vi kände naturligtvis igen varandra och började småprata så som kollegor gör. Plötsligt frågar han mig:

"Hur går det med skrivandet?"

Jag kunde bara utgå från att han pratade om musiken. Kanske hade jag någon gång berättat att jag spelar i ett band och att jag skriver musik, det vore inte så konstigt.

"Joo, det går bra. Det går framåt!"

"Ah, vad roligt. För mig går det segt.. jag har ingen inspiration."

"Nää, då är det ju svårt. Sånt där vill man ju inte pressa fram.. det kommer när det kommer." <- och dylikt bla bla bla.

Jag var nu helt övertygad om att vi pratade om min musik och hans poesi, ända tills han frågade:

"Blir det en trilogi?"

Va? Vadå trilogi..? Jag var nu mycket osäker på vad han menade. Tre plattor, eller vad? Tja, vi hade ju för all del kontrakt på tre skivor men.. trilogi? Jag minns inte riktigt vad jag svarade här, men troligen något ganska undvikande. Det slog mig då att han förmodligen pratar om sin poesi med alla kollegor han träffar, och kanske hade han på så sätt träffat på någon kollega som skriver böcker. Han hade förmodligen blandat ihop mig med den här kollegan, och trodde nu att jag skriver böcker!

Jag var något förbryllad men vi pratade inte mer om saken, han skulle ändå vidare. Sedan har jag inte tänkt mer på den saken, förens igår! Kl 6:00 när jag väntade på tunnelbanan mötte jag den här kollegan, och vi började prata lite. Det tog inte lång tid innan frågan kom:

"Hur går det med skrivandet?"

.. på något dumt sätt inbillade jag mig att han kanske syftade på musiken den här gången!

"Jooo, det går bra!"

"Ah. Blir det en trilogi?"

"Va.. eh.. nääää..." <- Något konfunderad igen, vad fan, trodde han fortfarande att jag är författare?

"Okej, bara en roman alltså. 1500 sidor eller?"

... okej. Nu visste jag med säkerhet att han trodde att jag skrev en bok. Min hjärna arbetade långsamt för att försöka få fram ett snabbt och vettigt svar. Snart hörde jag mig själv säga:

"Jaa.. något sånt!"

OK, när jag för första gången hade chansen att dementera mitt författarskap så bekräftade jag det i stället. Det kändes ändå som att det var för sent och för pinsamt att berätta sanningen. Jag hoppades innerligt att han inte skulle fråga vad min låtsasroman handlar om och bytte därför snabbt samtalsämne.

Det hela var mycket surrealistiskt, och jag hoppas att ämnet inte dyker upp igen. Först övervägde jag att hitta på ett lämpligt ämne som min roman skulle kunna handla om ifall han skulle fråga mig igen, sen beslöt jag mig för en vettigare och mer hållbar plan.

Om jag träffar på kollegan igen och han frågar mig så ska jag säga att jag har lagt ner boken i brist på inspiration, så slipper han fråga mer. Problemet är då om han plötsligt träffar på den riktige författaren som berättar allt om sin eventuella trilogi! Då kommer han nog att bli väldigt fundersam och undra varför jag lät påskina att jag skriver en roman, när han hade blandat ihop oss.

Jävligt dumt.



Operation: Kokos

För en tid sedan upptäckte jag en för mig ny choklad på Ica. Det var en chokladkaka från Lindt, med någon form av kokosfyllning! Numera äter jag väldigt lite snask, men till slut bestämde jag mig för att prova chokladen. Det visade sig vara en ljuvlig upplevelse!


Smakar precis som något som är gott

Lindts choklad är redan från början helt fantastisk, och nu var den dessutom fylld med en fluffig och krämig gegga med smak av kokos! Den här upplevelsen fick mig att börja fundera en del kring kokos, hur gott det är och vad man kan göra med den.

Någonstans i bakhuvudet dök då "coconut cream pie" upp! Troligen var det något gammalt recept jag har sett någonstans.. och allt blev glasklart. En krämig paj med smak av kokos, hur skulle det kunna gå fel? Konceptet var dessutom inte helt olikt chokladkakans.

Jag har en gång tidigare gjort en slags Piña Colada-inspirerad paj där jag kokade en kokoskräm samt en ananaskräm och lade dessa i lager, för att sedan toppa med maräng. Det blev riktigt gott, men smaken av kokos kom aldrig riktigt fram.

Så min utgångspunkt var att försöka göra en paj med så mycket smak av kokos som möjligt. Kanske kunde jag rentav ha kokos i pajdegen? Jag övergav den idén och använde i stället mandel, som jag brukar göra. Pajdegen fick bestå av vetemjöl, finmalen mandel, smör samt strösocker.

Nå, det första steget var att få tag på en kokosnöt! Jag tänkte, ingen riktig kokospaj utan färsk kokos. Dessutom är detta ett livsmedel som jag inte har experimenterat med särskilt mycket, så nu var det på tiden. Till min stora glädje kunde jag köpa denna nöt, som inte är en nöt, på Ica för endast 10 kr!

Utöver denna köpte jag även kokosgrädde och lite annat. Nu fanns alla förutsättningar för att göra en lyckad paj!


Kokostrio


Kokoskatt

Så, efter att jag hade gjort pajskalet blev det första steget att bryta mig in i kokosnöten. Det var inga större problem tack vare hammaren och handduken. Sedan vidtog ett jävla pillande, tvättande och skärande för att få bort den lilla bruna hinnan av skal som trist nog täcker köttet när man väl har gjort sig besväret att pilla bort skiten från insidan av nötens skal.

Till slut stod jag där med en påse vitt godis (inte kokain) som jag läskade mig över enormt mycket! Frågan var dock exakt vad jag skulle göra med den färska kokosen. Jag tog ungefär hälften och skar den i små bitar, sen tänkte jag att jag skulle torka den i ugnen. När den hade fått stå där inne i kanske 20 minuter försökte jag mala den i min mixer.

Det gick helt värdelöst eftersom kokosen fortfarande hade ganska mycket vätska i sig, och jag insåg att kokos sannolikt måste torka mycket längre än så. Som ett sista desperat försök strödde jag ut vad som numera var kokosflingor i en form och lät dem rostas i ugnen.

Det gick väl i och för sig enligt planerna, men smaken var inte alls vad jag var ute efter. Den rostade kokosen var väldigt god, men smaken var för intensiv och inte tillräckligt mycket "ren kokos". Därför slängde jag skiten och tänkte om.

När jag tog ut kokosen ur ugnen drog jag på mig den första av dagens två blessyrer! Med ett "fsssst" brändes lite av huden på min högra tumme till vit aska vilket var rätt tjatigt, och nu efter två dagar har brännsåret förvandlats till en vätskefylld blåsa.

Gör väl inget, tänkte jag, och tog fram rivjärnet. Jag rev den färska kokosen, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Kokosmjölken som trängde fram ur det vita köttet gjorde att kokosen gled på ett för ändamålet ofördelaktigt sätt över rivjärnet, vilket i sin tur gjorde att jag behövde ta i mer.

Jag slant då naturligtvis och råkade hyvla höger tumme, nära nageln. Till en början såg det inte ut att vara så illa, så jag blev bara lite irriterad och fortsatte att hyvla. Snart märkte jag dock att den vita kokosen i min hand hade blivit röd av blodet som rann från tummen, vilket fick ses som typiskt dåligt.

Då blev jag riktigt less och gick för att tvätta samt plåstra om min sargade tumme, sedan kontrollerade jag så att inget blod hade besudlat min fina, rivna kokos. Det var ingen fara, och jag kunde fortsätta mitt uppdrag i en mer lugn takt.

Sedan var det slut på alla missöden, och jag började koka min kokoskräm. Av någon anledning vill jag skriva på engelska och kalla den för "vanilla coconut cream" eller något, men det är jävligt larvigt. Min utgångspunkt var att krämen skulle smaka massor av kokos och vanilj. Utöver det skulle den även vara söt och krämig!

Så jag hällde kokosgrädden (fetare än kokosmjölk) i en kastrull och delade på vaniljstången jag hade köpt. Jag skrapade ur kärnorna och lade dem tillsammans med det som blev över av stången i kokosgrädden. Tanken var att låta smaken från stången läcka ut.

Utöver detta tillsatte jag tre äggulor, tre matskedar majsstärlekse samt en dl strösocker. Blandningen fick sjuda på låg värme under konstant omrörning tills jag fick till en tjock härlig kräm! I denna kräm blandade jag sedan i en hel del färsk, riven kokos, och lät den sedan svalna.

Krämen hälldes i pajskalet, och jag funderade på om det vore godast att toppa pajen med grädde eller med maräng. Till slut föll valet på vispad grädde, i vilken jag blandade lite vaniljsocker samt en hel del riven kokos. Tanken var nämligen att låta pajen stå kallt i några timmar, för en riktigt kall och fräsch känsla.

Till en början försökte jag att spritsa grädden i en trevlig form, men då vi äger världens sämsta spritsverktyg blev det otroligt fult, så jag fick smeta ut grädden i stället.


Jävla sprits

Resultatet blev till sist så här:


God paj


Krämig ju

Det blev en väldigt god och trevlig paj som smakade intensivt av kokos och vanilj, helt enligt planerna. Möjligen hade den tjänat på att vara ännu kallare, nästan frusen. Möjligen hade det även varit gott med någonting syrligt som balans, men nu ville jag ha en ren smak av kokos. Citronsorbet eller en liten sås av ananas kunde annars vara goda tillbehör.

Som om inte det vore nog fanns även min vän Fredrik på plats för att smaka pajen. Han var som synes mycket belåten:


Uppfriskande, tyckte Fredrik

Inte bara SJ

Det blir för mig allt mer uppenbart varför så många väljer att ta bilen, i stället för att åka kollektivt med buss eller tåg. De senaste åren har jag fått sämre och sämre tillit till SJ:s tågtrafik efter många förseningar och andra problem. Själv åker jag sällan tåg, så varje gång det strular får jag än mindre incitament att fortsätta begagna detta färdmedel.

Själv har jag såvitt jag kan minnas aldrig råkat ut för att ett tåg har ställts in, men det har hänt vänner och bekanta - för att inte tala om nyheterna jag läste igår, att flera tåg har ställts in i västsverige på grund av förarbrist under semestern. Detta är dock det första problemet som kan uppstå när man har bokat sin resa: ska tåget gå över huvud taget?

Det andra problemet är att tåget ska gå i tid, vilket oftast inte har varit något problem så länge man undviker att resa under vintern. Det är emellertid inte ett särskilt litet problem, eftersom det typiskt är under vintern som t ex julhelgen infaller. Utöver det så heter det faktiskt "vinterhalvår", varför jag också undviker tåg under denna långa period.

När man väl sitter ombord på tåget ska tåget helst inte bli försenat under resans gång, särskilt om man måste byta tåg på en eller flera orter. Utöver dessa praktiska hinder som kan förhindra, eller åtminstone försvåra resan, finns många andra saker som ofta bidrar till att göra tågresan till en värdelös upplevelse, och jag kan enkelt sammanfatta dessa som: medresenärer.

Jag önskar att hela tåget ingick i den tysta avdelningen. Det är helt okej om folk pratar med varandra i normal samtalston, men skrikande barn, ungdomar som klappar och skrattar, fulla män som super och härjar eller bara folk som inte ids använda hörlurar till sina jävla datorer eller musikspelare gör mig otroligt irriterad.

Lägg sedan till gnälliga människor som inte kan komma överens med varandra om huruvida ett jävla fönster skall vara öppet eller stängt, och resan är komplett. En tumregel skulle ju kunna vara att om de flesta i vagnen vill ha fönstret stängt (särskilt den person som sitter närmast fönstret), så får en person finna sig i att sitta och vara varm och hålla sin käft.

För all del, om allt fungerar felfritt, dvs om tåget avgår i tid och inte drar på sig någon försening, och man hamnar i en lugn och tyst vagn utan några störningsmoment så kan en tågresa vara oerhört njutbar, särskilt i kombination med en kopp gott kaffe. Vilket numera sker: aldrig någonsin.

Dessutom är tåg ofta väldigt dyrt om man inte lyckas vara ute i riktigt god tid, varför buss, bil eller till och med flyg kan vara betydligt bättre alternativ. Så i helgen reste jag och Jonna till Dalarna för att fira min mormors 80-årsdag. Det var kul, nu över till hemresan:

Vi hade bokat en bussresa med Swebus Express eftersom det märkligt nog inte gick några lämpliga tåg hem. Under söndagen började det klarna, när någon i sällskapet påtalade att Peace & Love-festivalen i Borlänge slutade just denna söndag.

Av en händelse skulle vår buss avgå från just Borlänge, vilket genast skapade en viss oro för mig. Skulle busstationen vara fylld av människor? Nåväl, vi åkte i ganska god tid och var framme strax före 13:00 i Borlänge - bussen skulle avgå kl 13:15.

På stationen slog lessheten till stenhårt över våra ansikten när vi såg folkhavet. Det var proppfullt med folk precis överallt och således väldigt svårt att ta sig fram. Vi blev genast ganska stressade eftersom vi inte hade någon aning om varifrån vår buss skulle avgå, och det var omöjligt att se några skyltar på grund av alla människor.

Till slut lyckades vi identifiera någonting som såg ut som ingången till busstationen, som vid en närmare titt var avspärrad. Framför ingången stod vansinnigt många festivaldeltagare och väntade på något. I vanliga fall hade dessa människor enbart varit fula, bakfulla och ofräscha ungdomar som luktade piss, öl och oskyddat knull och  gillade att leva som svin i tre-fyra dygn ("ha kul"), men just då var de reducerade till FIENDEN.

Fienden som stod i vägen för min och Jonnas hemresa, fienden som skapade osäkerhet och oro över var vi skulle ta vägen och hur resan skulle fungera över huvud taget. Vi trängde oss hänsynslöst före fienden tills vi nådde vakterna som spärrade av ingången till vad som eventuellt kunde vara bussterminalen.

Där frågade jag om de möjligen visste varifrån Swebus Express avgick.

"När ska ni åka?"
"Kvart över ett"
"Då får ni vänta precis som alla andra, vi släpper in folk allt eftersom"

.. okej, då var vi åtminstone på rätt plats. Vi tog ett par steg bakåt och ställde oss absolut inte sist i kön bland fienden, utan snarare längst fram. Fienden gjorde inget motstånd då den troligtvis fortfarande var försvagad av alkohol och smuts. Vissa fiender klev fram och frågade samma sak som jag just hade frågat, och fick samma svar.

Där stod jag då och funderade över varför i helvete man inte hade satt upp skyltar och information. I stället stod folk i olika gigantiska klungor och väntade, utan att någon riktigt visste var man skulle gå. Utöver det låg fienden i små högar på trottoarer och längs husväggar och vältrade sig i smuts och ohyra. Det var svårt att undvika att trampa på fienden, men jag insåg i att jag gjorde bäst i att undvika detta då jag ville undvika vedergällning.

Jonna muttrade något i stil med att de åtminstone kunde ha en jävla megafon för att ropa ut lite allmän information, och i nästa ögonblick trängde sig någon form av funktionär förbi med just en megafon i bagaget! Killen ropade ut att det var så fantastiskt fullt i väntsalen att de var tvungna att släppa in folk i omgångar för att det helt enkelt inte fick plats fler människor där inne.

Jag undrade kort vad han menade med människor, men insåg snart att han måste syfta på fienden. Något förvirrad över ordvalet förberedde jag mig för att pressa mig in i bussterminalen, och vi lyckades faktiskt komma in i första vågen.

Det var dock en ganska klen tröst, eftersom korridoren var fylld till bristningsgränsen. Jag kastade ett snabbt getöga på en monitor som berättade att Swebus Express mot Stockholm skulle avgå från gate 6 och 7. Vi sniglade oss förbi stora delar av köerna och blev inte alls gladare av att samtliga fiender hade gigantiska ryggsäckar som tog mycket plats.

Vad som var ännu värre var att även vi hade ganska gott om packning efter helgen i Dalarna, och misstogs sannolikt för festivaldeltagare av fienden. Egentligen hade jag velat skaka om var och en av dem och berätta för dem att jag absolut inte var en av dem, men det fanns inte tid. Efter en stund lyckades vi nå gate 6, men vi valde till slut gate 7 då den såg ut att ha marginellt kortare kö.

Vi tittade ut mot bussarna som stud utanför gate 6 och 7, och insåg att de skulle bli fullsatta på nolltid. Så blev det också, även om den ena bussen stod och väntade väldigt länge innan den åkte. Vi blev mer och mer irriterade, och klockan passerade 13:15. Jag visste av vana att Swebus alltid sätter in så många bussar som krävs för att alla ska få komma med, men det hjälpte inte så mycket när vi inte fick någon information.

Det fanns två trafikvärdar som sprang runt och hjälpte till samt svarade på frågor lite då och då. Vi hade väntat en god stund utomhus när bussen äntligen åkte, och vi kunde bara vänta på nästa buss. Efter ca 10 minuter närmade sig bussen och trafikvärden ropade: "Ska alla här till Göteborg?"

....... trötthet

Hälften av oss ropade "NEJ, STOCKHOLM!" och han svarade då att "Den går ju från gate 6!" OK, så plötsligt gällde inte gate 7 längre. Tack så mycket för den strålande informationen, Swebus. Så vi hoppade över avspärrningen för att komma till gate 6, där många fiender väntade. Jag tittade in genom fönstret till väntsalen, och kön var overkligt lång.

I någon mening hade vi kanske gått rejält före i kön, men samtidigt var det inte vårt fel om vår Stockholms-gate på något magiskt vis hade förvandlats till Göteborgs-gate. Vad skulle vi ha gjort, gått bakåt genom folkmassorna för att tränga oss sist i kön?

Snart kom ytterligare en buss mot Stockholm som fylldes av fienden på ett ögonblick, vilket gav oss en hygglig fördel. Nu stod vi ganska långt fram i kön, och vi började åter få en gnista hopp om att kanske få sitta bredvid varandra på bussen! Nu var många fiender oroliga och frågade trafikvärdarna om när och var bussarna skulle komma. Trafikvärden svarade irriterat "LUGN, det kommer bussar allt eftersom! Alla kommer med, var inte orolig!"

Jag förstår att det här inte var en särskilt rolig dag på jobbet för honom, men han bör ju inte bli särskilt förvånad om han får frågor när informationen var helt obefintlig. Har Borlänges minimala busstation inte kapacitet att frakta hela jävla festivalen från Borlänge ska kanske Swebus inte ta på sig detta ansvar heller.

Det tog inte särskilt lång stund innan nästa buss anlände, och vi hade sån tur att det gick att få komma ombord i bussens bakre dörr. Snabba som illrar pep vi upp och norpade två platser bredvid varandra, och pustade ut. Jag har aldrig varit med om en så slarvig biljettkontroll, så det vore intressant att veta hur många obehöriga som lyckades komma med dessa bussar.

Förseningen blev "bara" 45 minuter till slut, vilket var betydligt mindre än vad jag hade befarat. Vi hade dock fått vänta oerhört mycket längre om vi inte hade smitit före i samtliga köer och trängt oss förbi fienden. Jag skiter fullständigt i om fienden som valt att åka på sin festival fick vänta länge, det ingår liksom i dealen de valde.

Däremot är det oacceptabelt att vanliga resenärer ska behöva drabbas av detta, tänk om vi hade haft bråttom? Jag såg flera anständiga, förtvivlade resenärer som inte heller hade räknat med det där helvetet, till exempel några små förvirrade tanter som drunknade i folkhavet.

Bussresan gick förvånansvärt smidigt, och stördes endast av fienden som gärna ville dela med sig av sin upplevelse genom skratt och skrik. Lyckligtvis var dessa störande element få, men olyckligt placerade precis bredvid mig. Jag dränkte deras djuriska läten med dödsmetall i hörlurarna, vilket till viss del hjälpte.

Jag och Jonna var säkerligen de enda på just den bussen som tillhörde den anständiga skara människor som inte hade marinerats i smuts över helgen. Utöver att man såg det på dem, så var vi de enda som hade haft möjlighet att köpa med oss färdkost.

Så under den resan växte hatet mot det kollektiva resandet ytterligare, och det finns numera få argument mot att skaffa körkort i framtiden. Många gånger då jag har åkt tåg har jag i efterhand känt att "Det här var FAN i mig sista gången jag utsätter mig för något dylikt", och efter den här bussresan känner jag likadant.

Tyvärr finns inget vettigt alternativ i dagsläget för min del, men jag har ytterst stor förståelse och respekt för alla som väljer att ta bilen i stället för dessa avskyvärda transportmedel. Jag skulle kunna sammanfatta det hela med:

Alltid är det något.

Operation äppelpaj

I helgen började jag på ett litet projekt som fick namnet Operation äppelpaj. Det var inte något särskilt ambitiöst eller omfattande projekt, utan det gick mest ut på att prova mig fram för att göra en väldigt god äppelpaj. Inte en sådan paj med pajskal och lock, utan någon form av smulpaj.

Så jag satte igång att googla lite och fick några tips vad gäller smulpaj (crumble). Somliga vill ha havregryn i sina smulor, jag tycker att det är rätt värdelöst. Visserligen får man en trevlig knaprighet, men jag vill inte att pajen ska smaka av havre!

Vidare finns det någon form av märkligt missförstånd att kanel hör hemma i en äppelpaj, men det är naturligtvis helt befängt. Det kan man ju tycka, men jag tycker att kanel är den mest överskattade kryddan som finns. Jag kan strö lite över risgrynsgröten på julafton (pliktskyldigt) och den är jätteviktig i glögg och i många indiska rätter, men tillsammans med äpple eller i bullar går kanelen helt bort för mig.

I stället föredrar jag den långt överlägsna kryddan kardemumma! Det är en av världens godaste smaker, tycker jag. Funkar fantastiskt bra i efterrätter, godis, tryffel, bakverk etc. Särskilt god blir den i kombination med äpple!

Vad mer? Tja, jag var mån om att få ett krispigt och knäckigt täcke på pajen så farinsocker kändes som en given komponent. Det skulle säkert funka bra med muscavadosocker eller någon annan form av råsocker också. Så jag letade upp ett lämpligt recept för modifiering, eftersom jag var osäker på proportionerna i smuldegen.

En poäng med bakningen var att jag skulle göra en liten paj, i portionsstorlek! När jag gjorde smuldegen blev det snabbt uppenbart att jag hade tillräckligt för två pajer, så jag gjorde helt enkelt två i portionsstorlekar. Som äpple valde jag Jona gold, som tydligen skulle passa bra för ändamålet.

Dessa äpplen är jävligt stora, så jag köpte två st. Det var bra, då använde jag ett äpple till varje paj. Så, tärnat äpple blandades med farinsocker och lite mjöl, och täcktes sedan med enormt mycket smulor. Smulorna bestod av farinsocker, vetemjöl och smör. Sedan fick pajerna gräddas i ca en timme i 175 grader, men när fin färg uteblev höjde jag till 225 grader mot slutet.

Resultatet blev väldigt gott, men alldeles för sött och mäktigt! Det spände i kinderna efter en paj, och jag blev alldeles speedad och sockerstinn. Det är inte ett dugg konstigt, eftersom en paj innehöll ca 1100 kcal energi :-)


Som du ser är äpplet mycket mjukt, och har efter lång tid i ugnen fått
en kolaaktig konsistens av sockret, som har karamelliserats. Täcket av
smulor blev väldigt knaprigt och gott.
Massor av kardemumma!


Som vanligt när jag provar något spännande så börjar jag genast fundera över vad som kan förbättras. Pajen innehöll riktigt med äpplen, det var mycket bra. Däremot behövde syran i äpplena komma fram mer, så över huvud taget behövde pajen MYCKET mindre socker. Dessutom kändes det otroligt onödigt att pajen innehöll nästan ett dagsbehov av energi, så mindre smör vore att föredra. Lagret av smulor var ändå lite för tjockt.

Så dagen efter fortsatte mitt projekt! Jag köpte samma typ av äpple men sockrade betydligt mindre - dessutom med vanligt vitt strösocker. Farinsocker i all ära, men jag ville inte ha så mycket smak av melass i själva äpplena. En tesked socker fick räcka, och det blev nästan för mycket ändå.

I smulorna kapade jag mängden farinsocker och smör rejält, och mängden smulor blev mindre än hälften av den från föregående dag. Till slut landade jag på ca 360 kcal för hela pajen - en tredjedel av mängden från paj nr 1. I övrigt gjorde jag på samma sätt, och använde rikligt med kardemumma. Eller nja, eftersom täcket av smulor var tunnare än förra gången så fick pajen bo i ugnen i 175 grader hela tiden, vilket var mycket lyckat.

Efter ca en timme bubblade det fint från äppelgeggan i botten, och smultäcket var läckert krispigt. Pajen fick svalna i några timmar (varm paj är inget vidare..) och kompletterades sedan med vaniljsås.



Resultatet blev lysande, helt underbart! Dock hade jag faktiskt kunnat använda ännu mindre socker, för det hade varit gott om den var lite syrligare.



Jonna gillar varken paj eller gluten, så hon fick i stället en Toblerone. Gör väl inget.

Tidigare inlägg
RSS 2.0