lille apan

lördag, sonispherefestivalen. i slutet av förra året fick jag höra att självaste iron maiden skulle uppträda i sverige på sonishpere varpå jag låg på biljettsidan som en hök för att bevaka biljettsläppet. det slutade med att jag lyckades norpa tre biljetter, varav två såldes med en blygsam profit på några hundralappar.

nå, sedan dess har jag peppat en hel del för att få se mina hjältar live för andra gången och saken blev inte sämre för att slayer och mötley crüe skulle spela på festivalen. som en bonus kan man säga!

tyvärr visade sig peppen på iron maiden avta något under våren då setlisten offentliggjordes. iron maiden är nämligen ett sådant band som spelar EXAKT samma setlist på varje spelning under turnéerna vilket är ganska trist och fattigt, samtidigt som det är skönt att veta precis vad man har att vänta sig.

förra gången jag såg bandet hade de en riktigt reko samling låtar i bagaget, nu var det mycket tristare. de skulle komma att spela 3-4 låtar som jag verkligen ville se, ett par låtar jag var likgiltig, flera riktigt trista låtar och två låtar som jag direkt avskyr.

jag vet inte vad jag hade förväntat mig riktigt, naturligtvis kunde de inte spela samma låtar som på förra turnén, men detta? nå, maiden är ju alltid maiden tänkte jag och peppade fortfarande på spelningen, om än lite mindre än förr.

så kom till slut denna dag, 7 augusti. tyvärr kom även regnet, vilket jag redan hade hört talas om på nyheterna. i min oändliga visdom insåg jag att jag kanske inte borde ta mina tunna lågskor i skinn (converse) utan snöra på mig kängorna. okej, de är säkert sju-åtta år gamla och har lite hål men de brukar funka okej i regn!

ack, det var förvisso ett klokt val men lite kunde jag ana hur denna kväll skulle komma att sluta!

kapitel 1

när klockan var runt 14.00 snörade jag kängorna och begav mig mot universitetet och stora skuggan. jag tänkte att det var lika bra att ta ut pengar på vägen om jag skulle bli sugen på någon liten öl. det skulle trots allt finnas flera timmar av dödtid att slå ihjäl under dagen! jag hoppade av i hornstull och tog ut några hundra och fortsatte sedan.

min plan var att möta upp erik & co medan ante skulle ansluta sig senare, det borde väl inte vara några problem! bara att ringa eller att skicka ett sms så kan vi mötas upp, tänkte jag.

misstag nr 1:

när jag kom fram till universitetet insåg jag att festivalen ej höll till på den plats jag hade räknat med, utan en kvarts promenad bort. om jag hade tagit med i beräkningarna att man har sålt 45 000 biljetter hade jag kunnat räkna ut med röven att så var fallet.

detta medförde att jag blev klart försenad och något stressad då slayer snart skulle äntra scenen.

misstag nr 2:

det regnade när jag kom fram, om än ganska sparsamt. snart insåg jag att detta var helt ohållbart även om jag hade keps och skinnjacka. KEPS OCH SKINNJACKA? hur kan man tro att man ska klara sig 7-8 timmar utomhus i någon form av regn iklädd keps och skinnjacka? det började gå upp för mig att folk troligtvis använder regnkläder av en anledning, annars skulle ju alla springa runt i keps och skinnjacka så fort det började regna.

lyckligtvis hittade jag ett stånd som sålde regnponchos till det facila priset av 50 svenska riksdaler. glatt halade jag fram pengar och betalade ca 1000 kr/kg för den dyra plasten. det ska dock sägas att detta var det smartaste jag gjorde på hela dagen samt det vettigaste köpet på flera år.

misstag nr 3:

när jag anlände till festivalområdet var klockan 15:30 och jag hörde tonerna av south of heaven. aha, slayer har redan klivit på scenen tänkte jag, och gick mot ljudets källa. ingen större fara, att stå och titta på slayer ensam gjorde mig inte så mycket, det var ju bara att få tag på erik efteråt... yeah right.

nu började det gå upp för mig hur många människor 45 000 egentligen är. för den som inte inser kan jag säga att det är skitmånga. snart insåg jag även att det var absolut omöjligt att bruka en mobiltelefon då det inte gick att ringa alls. sms funkade hyggligt.. ibland.. skulle jag behöva tillbringa hela dagen ensam?

kapitel 2

slayer var riktigt riktigt trötta. en stort publikhav hyllade legenderna och hjältarna men det hjälpte inte. det var som en dag på jobbet, de var gamla och de var trötta. låtlistan var fantastiskt förutsägbar och det är svårt att bli imponerad när man har sett bandet live några gånger.

jag var totalt oberörd av hela spelningen utöver det förlängda baskaggepartiet i angel of death, som alltid får mig att le och mysa lite. frågan är om jag någonsin kommer att se slayer live igen?

efter spelningen spanade jag lite efter erik men insåg snart att det var totalt omöjligt. regnet hade slutat vilket gjorde mig ganska nöjd och jag ställde mig i kö för att köpa lite mat. jag provade att ringa ante och till min förvåning gick signalerna fram!

detta gjorde mig mycket glad och det visade sig att han hade glömt sin biljett hemma, så han hade fått åka hem en sväng för att hämta den. så går det när man byter jacka. vi bestämde en mötesplats och ante flaggade för att det nog skulle ta ca 45-50 minuter innan han dök upp.

jag köpte en liten kebabtallrik som smakade helt okej, men när jag stod i kön började det att regna igen. när jag hade fått min mat regnade det rejält och min mat blev blöt. snabbt slängde jag i mig maten utan finess och tuggade knappt.

när jag hade ätit upp hade regnet förvandlats till ett ohyggligt spöregn och jag trodde knappt att det var sant. min pepp sjönk till bottennivå och jag såg på förtvivlade människor som gick omkring utan någon som helst regnskydd.

det regnade bara mer och mer och marken förvandlades till en tjock brun gegga. stundtals övervägde jag att åka hem, men jag härdade ut. vid det här laget började jag märka att min mobiltelefon började bete sig väldigt underligt.

den svartnade och svarade inte ordentligt, hade den blivit fuktskadad? jag hade varit försiktig med den och hållit den borta från regnet, men mina blöta händer kanske hade blött ner den? till slut kom ante och vid det laget var telefonen så gott som död.

den obefintliga peppen steg lite när jag äntligen fick sällskap och vi spanade runt lite på området. tjock lera och djupa vattenpölar överallt... det var helt otroligt. det värsta regnet var över vilket gjorde mig lite gladare, men det var fortfarande flera timmar tills någon relevant artist skulle spela.

jag såg en tjej iklädd någon form av klacksko/sandal. skon var helt öppen och det var säkert ganska oskönt att gå runt med huden täckt av lera hela dagen! men även om det inte hade varit tjock lera överallt, vem har på sig klackskor på festival? dåligt val!

lägg sedan till att det fanns fyra - jag skojar inte, fyra öltält. fyra små inhägnade områden som serverade öl på 45 000 personer. någon som kan stava till underdimensionerad? det var således totalt omöjligt att köpa någonting annat än 3,5:or för 50 kr styck vilket jag absolut inte gjorde.

kapitel 3

omkring kl 19 klev mötley crüe på scenen och publiktrycker blev massivt. fan, fanns det verkligen så många som ville se de här gamla avdankade skandalrockarna? det började med att de fuckade upp kickstart my heart totalt!

detta var ganska underhållande då trummor, gitarr och sång låg helt i ofas. sången låg antingen ett par takter efter allt annat vilket gjorde att det lät skit. utöver det sjöng vince neil förjävligt och det hela kändes väldigt trött och gjort.

första gången jag såg bandet var 2005 och det var helt magiskt. inte så konstigt då det var comeback-turnén efter flera års splittring! min pepp visste inga gränser och 25 000 personer var helt överlyckliga över att få se dem. den här gången lät det skit och det kändes väldigt angeläget för dem att bara lägga ner.

min mobiltelefon började att bete sig lite bättre och jag kunde till och med skicka ett sms efter många många omstarter (genom att avlägsna batteriet..)

efter mötley var det äntligen dags för kvällens huvudattraktion: iron maiden

kapitel 4

jag och andreas ställde oss ganska långt bak för att taktiskt kunna smyga ut före det enorma publikhavet. om det fanns någonting jag gjorde rätt denna dag så var det just detta, skulle det senare visa sig. peppen började bli lite större minuterna innan bandet klev upp på scenen.

tyvärr kunde vi inte se bandet över huvud taget, men lyckligtvis satt ett par stora skärmar där spelningen visades, filmad med flera kameror i vanlig ordning. de inledde som väntat med wicker man och det var totalt omöjligt att inte le när adrian spelade introriffet och steve harris strax efteråt kom inspringande med sin bas i högsta hugg.

det är verkligen något helt unikt och magiskt att se iron maiden live och jag är säker på att alla fans håller med. energin och glädjen är så total, det är samma sak varje gång fast på ett bra sätt.

bruce hade lite problem med mikrofonen, men utöver det var det hela perfekt. hela upplevelsen gjorde mig så känslosam som bara ett gäng hårt rockande gubbar kan och jag fick kämpa för att hålla tillbaka gråten.

inte för att wasted years spelades den här gången, men lyssna gärna på denna fantastiska liveversion från 2009 av en av mina favoritlåtar (via spotify):

Iron Maiden – Wasted Years (Live In Monterrey 22/2/08)

bruce röst höll fantastiskt bra och han sjöng helt oöverträffat som vanligt. det är helt otroligt att han kan ha en sådan energi och sätta alla höga toner vid 52 (!!!) års ålder. det finns få som kan skryta med något liknande. lägg sedan till att han har en fantastisk scennärvaro och frälser hela publiken.

jag antar att han säger detta i alla länder, men han lyckades faktiskt övertyga mig om att de faktiskt tycker att sverige är det bästa landet att få spela live i. det ger upphov till en lite större vördnad än när tommy lee säger att sverige är det bästa landet att vara kåt i (ordagrant citerat från tidigare på kvällen).

ack vilken salig lycka, men mot slutet började det kännas att jag hade stått upp i många långa timmar. när det var fyra-fem låtar kvar var det dags att sätta den listiga planen i verket och lämna platsen. jag hade ingen som helst lust att sova mig igenom fear of the dark och andra sömnpiller som har spelats live konstant sedan 1992.

kapitel 5

vi plaskade igenom en slänt fylld av tjock lera där flera personer halkade och blev helt bruna. om det finns någon plats jag inte skulle vilja vara dyngfull på så är det på en riktigt lerig festival. i synnerhet inte när ett band som iron maiden spelar, hur fan tänker man då?

vid det här laget var mina fötter totalt genomblöta och hade marinerats i lerigt vatten i ca fem timmar. det var inte alls särskilt behagligt, särskilt inte när vi var tvungna att ta en rask promenad i en kvart. ante vek av åt ett annat håll och jag vältrade mig ner i tunnelbanan där det var ganska lugnt!

de allra flesta stod kvar och lyssnade på de sista uttjatade maidenlåtarna och snart kom ett extrainsatt tåg där jag glatt hoppade på och fick sittplats direkt. tåget väntade i säkert 10 minuter tills det blev fullt av leriga hårdrockare innan det åkte in mot staden.

mitt emot mig satt ett par killar från värmland. jag kan bara utgå från att de kom från någon liten håla som sunne, molkom eller möjligen arvika med tanke på deras utomordentligt bondska uppsyn. en av deras kompisar, en hjärndöd bonde med en iphone påtalade att tåget åkte åt fel håll.

"fan, ligger inte centralen ditåt? det känns som att den gör det! vi åker nog åt fel håll? gör vi inte det?"

snabbt drog jag slutsatsen att om man inte klarar av att tyda en tunnelbanekarta (dvs är läskunnig och har klarat av studier på förskolenivå) bör man ej begagna sådan avancerad teknik som en iphone.

hela tunnelbanan kryllade av glada bönder som tyckte att det var kul att göra "storstaden" men lyckligtvis lämnade de mitt synfält ganska snabbt. till slut kom jag hem till örnsberg och det regnade massor. lyckligtvis hade jag sparat min fashionabla regnponcho i väskan kom på så vis hem torrskodd.

mina fötter var smutsiga och blöta, vilket snabbt avhjälptes med en dusch. jag började handtvätta mina leriga byxor men insåg snart att det var lika bra att ta en tidig tvättid morgonen därpå istället.

så mina vänner, slutar denna historia. för den som har orkat läsa så här långt kan jag meddela att mobiltelefonen nu inte är i särskilt brukbart skick. flera knappar har slutat att fungera och kameraprogrammet i telefonen startas i tid och otid. jag kommer med andra ord att behöva köpa en ny telefon. det är dock inte aktuellt att köpa någon dyr modell eftersom jag i vinter planerar att skaffa en kommande androidmobil från HTC.

på det stora hela alltså: en fantastiskt ovärd, påfrestande och inte minst DYR iron maiden-konsert.