lille apan

I över ett års tid har det varit aktuellt att kastrera den lilla katten, Skräpet.



Lika lätt som Skräpet är att älska i vanliga fall, är hon att hata när hon löper. Förutom att hon blir stel som en pinne när man lyfter upp henne, eller lägger sig platt på marken och trycker upp röven samt lyfter på svansen ideligen som en annan kattslampa så skriker hon.

Hon skriker konstant, och i synnerhet på nätterna. Jag överdriver inte - hela nätterna. Långa, utdragna vedervärdiga läten som får mig att vilja slita ut hennes lilla livmoder med bara händerna när det är som värst.

Nu är det naturligtvis ingen annans fel än mitt eget att jag inte har fått fingrarna ur och tagit henne till en veterinär för kastrering. Jag har haft mer eller mindre påhittiga ursäkter i över ett års tid nu, senast var t ex under semestern i somras. Det är naturligtvis inte heller kattens fel att hon är just katt, och uppvisar normalt kattbeteende.

Planen var att kastrera henne, men veterinären hade semester samtidigt som jag... D'OH! Att ta henne till en annan veterinär var tydligen inte aktuellt i min hjärna, så det rann ut i sanden. Nå, tid för ingrepp är nu bokat den 5 november!

I vanliga fall brukar Skräpet löpa i ca fem dagar för att sedan ta paus i en vecka, sedan bryter helvetet lös igen. Det är totalt omöjligt att sova, vilket leder till stor frustration i livet. Att kliva upp kl 04.30 är inte ett dugg enklare än vanligt om man knappt har sovit en blund.

Så, Skräpet hade precis löpt i två cykler och jag var övertygad om att katten skulle vara lugn och fredlig de här två veckorna inför operationen.

Icke.

För första gången påbörjade Skräpet McSkräp en tredje löpcykel av sällan skådad styrka. I förrgår började det så smått för att rasa över oss igår. Hon vrålade hela natten vilket drev oss vansinniga. Jag kände stor oro och fick hjärtklappning innan jag lade mig (det som barnen idag identifierar som ångest), och alla mina farhågor besannades med råge.

Vi vaknade båda ett okänt antal gånger under natten, hyschade, vred oss och skrek inombords när den lilla djävulskatten från helvetet vägrade sova och knipa sin lilla kattnäbb.

Det var som ett riktigt dåligt skämt när klockan ringde kl 04.30 och sjöng "Rena rama Rolf" för mig, jag kunde inte tro att det var sant. Det enda jag hade tänkt under natten var att "Jag MÅSTE skaffa P-piller. Imorgon, om det så är det sista jag gör."

P-piller avbryter nämligen kattens brunstbeteende och återställer henne till en normal, älskvärd liten krabat. Varför har inte detta införskaffats tidigare? Av den enkla anledningen att jag är en jävla idiot, det är varför.

Det var inga större problem att ta sig till jobbet, men tröttheten gjorde mig på dåligt humör. Hjärtklappningen och trycket i bröstet följde med mig hela dagen och lyckligtvis tjafsade inga kunder och jag kunde behärska mig utan problem.

Låt mig nu göra ett kort avbrott i historien för att berätta om en festlig incident som inträffade på jobbet. En man (snyggt klädd) kom fram till mig och frågade om förköpsremsan.

- Hej, hur är det med remsorna.. går de ut om två månader?
- Ja, december 2010 är vad som står på baksidan åtminstone...
- Okej.. hur gör man om man har remsor kvar? Kan man få pengarna tillbaka?
- Jadå, fram till och med december 2011.
- Även om man inte har kvitto?
- Ja, hör efter på SL-center bara så ska det gå bra.
- Okej, tack!

Mannen gick sin väg, men kom tillbaka efter några sekunder

- Alltså.. om man har 500-600 st..?
- Oj jävlar!
- Jaaaa...
- Tja.. jag vet inte. Hör efter på SL-center!
- OK!

Varför mannen eller hans bekanta har tillgång till 500-600 remsor à 180 kr styck kan vi bara spekulera i, vilket jag ägnade en liten stund åt att göra. Åter till kattberättelsen.

Under morgonen var jag fast besluten att ordna ett recept på p-piller hos veterinären så fort jag fick rast. Skulle det gå att ordna över telefonen? Skulle katten behöva undersökas först? Fanns det möjlighet att få det gjort IDAG, ÖGONABÖJ?

Jag var lite nervös inför samtalet och hade förberett mig noga, och kl 10.30 ringde jag. Det var inga som helst problem att få receptet utskrivet över telefon, eftersom jag hade bokat in en tid för kastrering om två veckor. Veterinären visade full förståelse när jag sa att "jag håller på att bli galen" av kattens ohämmade brunstljud om natten.

Så, det var bara att hämta upp receptet när som helst under dagen! Lycklig for jag till Mälarhöjden efter jobbet och hämtade ut receptet utan bekymmer för en summa av 100 kr.

- Var kan jag hämta ut p-pillren sen? Är det särskilda apotek?
- Nää, det går nog på de flesta apotek. Kolla i Axelsberg, där har de säkert.

Åh vilken tur tänkte jag, det var ju bara ett stenkast bort! Jag skulle alltså inte behöva åka in till staden, vilket var väldigt trevligt eftersom jag mest var intresserad av att åka hem och sova någon timme.

Jag började då att promenera i rask takt i den riktning jag trodde att Axelsberg låg. Nyckelordet här är "trodde", då detta var så fel man möjligen kan ha. Jag anade oråd efter tio minuter och fiskade upp min smartphone ur fickan, och mycket riktigt hade jag gått halvvägs till Bredäng.

Mitt goda humör blev lite sämre, men det var inte värre än att vända. Jag tog tunnelbanan till Axelsberg och gled in på apoteket. Där möts jag av en skylt med texten "Tyvärr har vi tekniska problem och kan inte hantera E-recept" ..

Phew! "Oj! Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad över att ha ett gammalt handskrivet recept", tänkte jag tills jag såg lappen "Gäller alla recept" bredvid den första lappen. Min vrede kokade nu mitt blod och jag kände hur trycket i bröstet växte, och det började att bulta i huvudet.

Jag fick knipa ihop ögonen och jag började nästan skaka. Min utmattning gjorde att jag höll på att spricka, men det fanns inget annat att göra än att bita ihop och åka hem. Leta ett annat apotek, helst ett med intakt system för recepthantering.

När jag kommit hem förbannade jag www.apoteket.se och dess undermåliga information och ringde istället Apotek Hjärtat i Hornstull (en av våra nya fina kedjor efter den förträffliga avregleringen!) för att höra efter om de möjligen hade ett sortiment av djurläkemedel.

"Jorå, för fan!" svarade inte tanten i luren, men nog hade de just detta p-piller i lager. Jag åkte genast till Hornstull och passade på att ta en sväng förbi skomakaren.

Det är nämligen så att jag köpte nya kängor i helgen, ett par höga rackare med 14 hål. Då krävs långa skosnören, och de som följde med räcker inte på långa vägar. Kanske har jag för feta vader, eller också är det inte tänkt att man ska stoppa in byxorna i kängorna. Frågan är då vad man ska med så höga fina kängor till, kan man fråga sig.

Så jag frågade kvinnan i butiken om de hade några riktigt långa skosnören.

- Hur långa behöver du?
- Tja.. 240 cm räckte inte.
- Oj... okej... jag tror inte att jag har.. vänta, ska jag kolla...

Då hör jag en röst bakom ett skynke:

- Va! Vad är det för skor?!

Detta var mycket lustigt, och tyvärr hade de inga skosnören av lagom längd. Jag spatserade upp till apoteket och köpte p-piller, sen åkte jag hemåt. På Coop köpte jag en liten burk med smarrig kattmat (smak av kalv) för att underlätta sväljande av piller.

Det var inga större problem att få in pillret i kattens näbb, och jag tror dessutom att hon svalde det! Sedan följde en nervös väntan under eftermiddagen för att se om hon skulle vara lugnare framåt kvällen. Hon uppvisade fortfarande löpbeteende när vi skulle sova, och jag förberedde mig på en mardrömsnatt.

Jag kände mig naiv som hade trott att pillret skulle verka på någon timme, men tröstade mig med att två-tre dagars bruk nog skulle sätta stopp för de där dumheterna. Nu i efterhand kan jag dock konstatera att det måste ha fungerat någorlunda, eftersom jag sov i princip oavbrutet hela natten!

När jag klev upp bräkte katten en del, och hur Jonna sov efter att jag hade gått får jag veta först om någon timme. Jag återkommer om detta!