Jag skriver tydligen en roman.
För lite mer än ett år sedan bytte jag område på jobbet, och jag jobbar numera inte längre inne i city. Det gör att jag har fått många nya kollegor, men då och då träffar jag på mina gamla kollegor. Det finns en man (som jag inte kan namnet på) som då och då har berättat om sin poesi. Särskilt mycket mer minns jag inte om honom, det var flera år sedan vi pratade ordentligt.
Så, för några månader sedan träffade jag på den här mannen på jobbet för första gången på länge. Vi kände naturligtvis igen varandra och började småprata så som kollegor gör. Plötsligt frågar han mig:
"Hur går det med skrivandet?"
Jag kunde bara utgå från att han pratade om musiken. Kanske hade jag någon gång berättat att jag spelar i ett band och att jag skriver musik, det vore inte så konstigt.
"Joo, det går bra. Det går framåt!"
"Ah, vad roligt. För mig går det segt.. jag har ingen inspiration."
"Nää, då är det ju svårt. Sånt där vill man ju inte pressa fram.. det kommer när det kommer." <- och dylikt bla bla bla.
Jag var nu helt övertygad om att vi pratade om min musik och hans poesi, ända tills han frågade:
"Blir det en trilogi?"
Va? Vadå trilogi..? Jag var nu mycket osäker på vad han menade. Tre plattor, eller vad? Tja, vi hade ju för all del kontrakt på tre skivor men.. trilogi? Jag minns inte riktigt vad jag svarade här, men troligen något ganska undvikande. Det slog mig då att han förmodligen pratar om sin poesi med alla kollegor han träffar, och kanske hade han på så sätt träffat på någon kollega som skriver böcker. Han hade förmodligen blandat ihop mig med den här kollegan, och trodde nu att jag skriver böcker!
Jag var något förbryllad men vi pratade inte mer om saken, han skulle ändå vidare. Sedan har jag inte tänkt mer på den saken, förens igår! Kl 6:00 när jag väntade på tunnelbanan mötte jag den här kollegan, och vi började prata lite. Det tog inte lång tid innan frågan kom:
"Hur går det med skrivandet?"
.. på något dumt sätt inbillade jag mig att han kanske syftade på musiken den här gången!
"Jooo, det går bra!"
"Ah. Blir det en trilogi?"
"Va.. eh.. nääää..." <- Något konfunderad igen, vad fan, trodde han fortfarande att jag är författare?
"Okej, bara en roman alltså. 1500 sidor eller?"
... okej. Nu visste jag med säkerhet att han trodde att jag skrev en bok. Min hjärna arbetade långsamt för att försöka få fram ett snabbt och vettigt svar. Snart hörde jag mig själv säga:
"Jaa.. något sånt!"
OK, när jag för första gången hade chansen att dementera mitt författarskap så bekräftade jag det i stället. Det kändes ändå som att det var för sent och för pinsamt att berätta sanningen. Jag hoppades innerligt att han inte skulle fråga vad min låtsasroman handlar om och bytte därför snabbt samtalsämne.
Det hela var mycket surrealistiskt, och jag hoppas att ämnet inte dyker upp igen. Först övervägde jag att hitta på ett lämpligt ämne som min roman skulle kunna handla om ifall han skulle fråga mig igen, sen beslöt jag mig för en vettigare och mer hållbar plan.
Om jag träffar på kollegan igen och han frågar mig så ska jag säga att jag har lagt ner boken i brist på inspiration, så slipper han fråga mer. Problemet är då om han plötsligt träffar på den riktige författaren som berättar allt om sin eventuella trilogi! Då kommer han nog att bli väldigt fundersam och undra varför jag lät påskina att jag skriver en roman, när han hade blandat ihop oss.
Jävligt dumt.
Så, för några månader sedan träffade jag på den här mannen på jobbet för första gången på länge. Vi kände naturligtvis igen varandra och började småprata så som kollegor gör. Plötsligt frågar han mig:
"Hur går det med skrivandet?"
Jag kunde bara utgå från att han pratade om musiken. Kanske hade jag någon gång berättat att jag spelar i ett band och att jag skriver musik, det vore inte så konstigt.
"Joo, det går bra. Det går framåt!"
"Ah, vad roligt. För mig går det segt.. jag har ingen inspiration."
"Nää, då är det ju svårt. Sånt där vill man ju inte pressa fram.. det kommer när det kommer." <- och dylikt bla bla bla.
Jag var nu helt övertygad om att vi pratade om min musik och hans poesi, ända tills han frågade:
"Blir det en trilogi?"
Va? Vadå trilogi..? Jag var nu mycket osäker på vad han menade. Tre plattor, eller vad? Tja, vi hade ju för all del kontrakt på tre skivor men.. trilogi? Jag minns inte riktigt vad jag svarade här, men troligen något ganska undvikande. Det slog mig då att han förmodligen pratar om sin poesi med alla kollegor han träffar, och kanske hade han på så sätt träffat på någon kollega som skriver böcker. Han hade förmodligen blandat ihop mig med den här kollegan, och trodde nu att jag skriver böcker!
Jag var något förbryllad men vi pratade inte mer om saken, han skulle ändå vidare. Sedan har jag inte tänkt mer på den saken, förens igår! Kl 6:00 när jag väntade på tunnelbanan mötte jag den här kollegan, och vi började prata lite. Det tog inte lång tid innan frågan kom:
"Hur går det med skrivandet?"
.. på något dumt sätt inbillade jag mig att han kanske syftade på musiken den här gången!
"Jooo, det går bra!"
"Ah. Blir det en trilogi?"
"Va.. eh.. nääää..." <- Något konfunderad igen, vad fan, trodde han fortfarande att jag är författare?
"Okej, bara en roman alltså. 1500 sidor eller?"
... okej. Nu visste jag med säkerhet att han trodde att jag skrev en bok. Min hjärna arbetade långsamt för att försöka få fram ett snabbt och vettigt svar. Snart hörde jag mig själv säga:
"Jaa.. något sånt!"
OK, när jag för första gången hade chansen att dementera mitt författarskap så bekräftade jag det i stället. Det kändes ändå som att det var för sent och för pinsamt att berätta sanningen. Jag hoppades innerligt att han inte skulle fråga vad min låtsasroman handlar om och bytte därför snabbt samtalsämne.
Det hela var mycket surrealistiskt, och jag hoppas att ämnet inte dyker upp igen. Först övervägde jag att hitta på ett lämpligt ämne som min roman skulle kunna handla om ifall han skulle fråga mig igen, sen beslöt jag mig för en vettigare och mer hållbar plan.
Om jag träffar på kollegan igen och han frågar mig så ska jag säga att jag har lagt ner boken i brist på inspiration, så slipper han fråga mer. Problemet är då om han plötsligt träffar på den riktige författaren som berättar allt om sin eventuella trilogi! Då kommer han nog att bli väldigt fundersam och undra varför jag lät påskina att jag skriver en roman, när han hade blandat ihop oss.
Jävligt dumt.
Kommentarer
Postat av: mink
hahahaha
Trackback
