Sagan om en brunstiga katten, del 1
I över ett års tid har det varit aktuellt att kastrera den lilla katten, Skräpet.
Lika lätt som Skräpet är att älska i vanliga fall, är hon att hata när hon löper. Förutom att hon blir stel som en pinne när man lyfter upp henne, eller lägger sig platt på marken och trycker upp röven samt lyfter på svansen ideligen som en annan kattslampa så skriker hon.
Hon skriker konstant, och i synnerhet på nätterna. Jag överdriver inte - hela nätterna. Långa, utdragna vedervärdiga läten som får mig att vilja slita ut hennes lilla livmoder med bara händerna när det är som värst.
Nu är det naturligtvis ingen annans fel än mitt eget att jag inte har fått fingrarna ur och tagit henne till en veterinär för kastrering. Jag har haft mer eller mindre påhittiga ursäkter i över ett års tid nu, senast var t ex under semestern i somras. Det är naturligtvis inte heller kattens fel att hon är just katt, och uppvisar normalt kattbeteende.
Planen var att kastrera henne, men veterinären hade semester samtidigt som jag... D'OH! Att ta henne till en annan veterinär var tydligen inte aktuellt i min hjärna, så det rann ut i sanden. Nå, tid för ingrepp är nu bokat den 5 november!
I vanliga fall brukar Skräpet löpa i ca fem dagar för att sedan ta paus i en vecka, sedan bryter helvetet lös igen. Det är totalt omöjligt att sova, vilket leder till stor frustration i livet. Att kliva upp kl 04.30 är inte ett dugg enklare än vanligt om man knappt har sovit en blund.
Så, Skräpet hade precis löpt i två cykler och jag var övertygad om att katten skulle vara lugn och fredlig de här två veckorna inför operationen.
Icke.
För första gången påbörjade Skräpet McSkräp en tredje löpcykel av sällan skådad styrka. I förrgår började det så smått för att rasa över oss igår. Hon vrålade hela natten vilket drev oss vansinniga. Jag kände stor oro och fick hjärtklappning innan jag lade mig (det som barnen idag identifierar som ångest), och alla mina farhågor besannades med råge.
Vi vaknade båda ett okänt antal gånger under natten, hyschade, vred oss och skrek inombords när den lilla djävulskatten från helvetet vägrade sova och knipa sin lilla kattnäbb.
Det var som ett riktigt dåligt skämt när klockan ringde kl 04.30 och sjöng "Rena rama Rolf" för mig, jag kunde inte tro att det var sant. Det enda jag hade tänkt under natten var att "Jag MÅSTE skaffa P-piller. Imorgon, om det så är det sista jag gör."
P-piller avbryter nämligen kattens brunstbeteende och återställer henne till en normal, älskvärd liten krabat. Varför har inte detta införskaffats tidigare? Av den enkla anledningen att jag är en jävla idiot, det är varför.
Det var inga större problem att ta sig till jobbet, men tröttheten gjorde mig på dåligt humör. Hjärtklappningen och trycket i bröstet följde med mig hela dagen och lyckligtvis tjafsade inga kunder och jag kunde behärska mig utan problem.
Låt mig nu göra ett kort avbrott i historien för att berätta om en festlig incident som inträffade på jobbet. En man (snyggt klädd) kom fram till mig och frågade om förköpsremsan.
- Hej, hur är det med remsorna.. går de ut om två månader?
- Ja, december 2010 är vad som står på baksidan åtminstone...
- Okej.. hur gör man om man har remsor kvar? Kan man få pengarna tillbaka?
- Jadå, fram till och med december 2011.
- Även om man inte har kvitto?
- Ja, hör efter på SL-center bara så ska det gå bra.
- Okej, tack!
Mannen gick sin väg, men kom tillbaka efter några sekunder
- Alltså.. om man har 500-600 st..?
- Oj jävlar!
- Jaaaa...
- Tja.. jag vet inte. Hör efter på SL-center!
- OK!
Varför mannen eller hans bekanta har tillgång till 500-600 remsor à 180 kr styck kan vi bara spekulera i, vilket jag ägnade en liten stund åt att göra. Åter till kattberättelsen.
Under morgonen var jag fast besluten att ordna ett recept på p-piller hos veterinären så fort jag fick rast. Skulle det gå att ordna över telefonen? Skulle katten behöva undersökas först? Fanns det möjlighet att få det gjort IDAG, ÖGONABÖJ?
Jag var lite nervös inför samtalet och hade förberett mig noga, och kl 10.30 ringde jag. Det var inga som helst problem att få receptet utskrivet över telefon, eftersom jag hade bokat in en tid för kastrering om två veckor. Veterinären visade full förståelse när jag sa att "jag håller på att bli galen" av kattens ohämmade brunstljud om natten.
Så, det var bara att hämta upp receptet när som helst under dagen! Lycklig for jag till Mälarhöjden efter jobbet och hämtade ut receptet utan bekymmer för en summa av 100 kr.
- Var kan jag hämta ut p-pillren sen? Är det särskilda apotek?
- Nää, det går nog på de flesta apotek. Kolla i Axelsberg, där har de säkert.
Åh vilken tur tänkte jag, det var ju bara ett stenkast bort! Jag skulle alltså inte behöva åka in till staden, vilket var väldigt trevligt eftersom jag mest var intresserad av att åka hem och sova någon timme.
Jag började då att promenera i rask takt i den riktning jag trodde att Axelsberg låg. Nyckelordet här är "trodde", då detta var så fel man möjligen kan ha. Jag anade oråd efter tio minuter och fiskade upp min smartphone ur fickan, och mycket riktigt hade jag gått halvvägs till Bredäng.
Mitt goda humör blev lite sämre, men det var inte värre än att vända. Jag tog tunnelbanan till Axelsberg och gled in på apoteket. Där möts jag av en skylt med texten "Tyvärr har vi tekniska problem och kan inte hantera E-recept" ..
Phew! "Oj! Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad över att ha ett gammalt handskrivet recept", tänkte jag tills jag såg lappen "Gäller alla recept" bredvid den första lappen. Min vrede kokade nu mitt blod och jag kände hur trycket i bröstet växte, och det började att bulta i huvudet.
Jag fick knipa ihop ögonen och jag började nästan skaka. Min utmattning gjorde att jag höll på att spricka, men det fanns inget annat att göra än att bita ihop och åka hem. Leta ett annat apotek, helst ett med intakt system för recepthantering.
När jag kommit hem förbannade jag www.apoteket.se och dess undermåliga information och ringde istället Apotek Hjärtat i Hornstull (en av våra nya fina kedjor efter den förträffliga avregleringen!) för att höra efter om de möjligen hade ett sortiment av djurläkemedel.
"Jorå, för fan!" svarade inte tanten i luren, men nog hade de just detta p-piller i lager. Jag åkte genast till Hornstull och passade på att ta en sväng förbi skomakaren.
Det är nämligen så att jag köpte nya kängor i helgen, ett par höga rackare med 14 hål. Då krävs långa skosnören, och de som följde med räcker inte på långa vägar. Kanske har jag för feta vader, eller också är det inte tänkt att man ska stoppa in byxorna i kängorna. Frågan är då vad man ska med så höga fina kängor till, kan man fråga sig.
Så jag frågade kvinnan i butiken om de hade några riktigt långa skosnören.
- Hur långa behöver du?
- Tja.. 240 cm räckte inte.
- Oj... okej... jag tror inte att jag har.. vänta, ska jag kolla...
Då hör jag en röst bakom ett skynke:
- Va! Vad är det för skor?!
Detta var mycket lustigt, och tyvärr hade de inga skosnören av lagom längd. Jag spatserade upp till apoteket och köpte p-piller, sen åkte jag hemåt. På Coop köpte jag en liten burk med smarrig kattmat (smak av kalv) för att underlätta sväljande av piller.
Det var inga större problem att få in pillret i kattens näbb, och jag tror dessutom att hon svalde det! Sedan följde en nervös väntan under eftermiddagen för att se om hon skulle vara lugnare framåt kvällen. Hon uppvisade fortfarande löpbeteende när vi skulle sova, och jag förberedde mig på en mardrömsnatt.
Jag kände mig naiv som hade trott att pillret skulle verka på någon timme, men tröstade mig med att två-tre dagars bruk nog skulle sätta stopp för de där dumheterna. Nu i efterhand kan jag dock konstatera att det måste ha fungerat någorlunda, eftersom jag sov i princip oavbrutet hela natten!
När jag klev upp bräkte katten en del, och hur Jonna sov efter att jag hade gått får jag veta först om någon timme. Jag återkommer om detta!
Lika lätt som Skräpet är att älska i vanliga fall, är hon att hata när hon löper. Förutom att hon blir stel som en pinne när man lyfter upp henne, eller lägger sig platt på marken och trycker upp röven samt lyfter på svansen ideligen som en annan kattslampa så skriker hon.
Hon skriker konstant, och i synnerhet på nätterna. Jag överdriver inte - hela nätterna. Långa, utdragna vedervärdiga läten som får mig att vilja slita ut hennes lilla livmoder med bara händerna när det är som värst.
Nu är det naturligtvis ingen annans fel än mitt eget att jag inte har fått fingrarna ur och tagit henne till en veterinär för kastrering. Jag har haft mer eller mindre påhittiga ursäkter i över ett års tid nu, senast var t ex under semestern i somras. Det är naturligtvis inte heller kattens fel att hon är just katt, och uppvisar normalt kattbeteende.
Planen var att kastrera henne, men veterinären hade semester samtidigt som jag... D'OH! Att ta henne till en annan veterinär var tydligen inte aktuellt i min hjärna, så det rann ut i sanden. Nå, tid för ingrepp är nu bokat den 5 november!
I vanliga fall brukar Skräpet löpa i ca fem dagar för att sedan ta paus i en vecka, sedan bryter helvetet lös igen. Det är totalt omöjligt att sova, vilket leder till stor frustration i livet. Att kliva upp kl 04.30 är inte ett dugg enklare än vanligt om man knappt har sovit en blund.
Så, Skräpet hade precis löpt i två cykler och jag var övertygad om att katten skulle vara lugn och fredlig de här två veckorna inför operationen.
Icke.
För första gången påbörjade Skräpet McSkräp en tredje löpcykel av sällan skådad styrka. I förrgår började det så smått för att rasa över oss igår. Hon vrålade hela natten vilket drev oss vansinniga. Jag kände stor oro och fick hjärtklappning innan jag lade mig (det som barnen idag identifierar som ångest), och alla mina farhågor besannades med råge.
Vi vaknade båda ett okänt antal gånger under natten, hyschade, vred oss och skrek inombords när den lilla djävulskatten från helvetet vägrade sova och knipa sin lilla kattnäbb.
Det var som ett riktigt dåligt skämt när klockan ringde kl 04.30 och sjöng "Rena rama Rolf" för mig, jag kunde inte tro att det var sant. Det enda jag hade tänkt under natten var att "Jag MÅSTE skaffa P-piller. Imorgon, om det så är det sista jag gör."
P-piller avbryter nämligen kattens brunstbeteende och återställer henne till en normal, älskvärd liten krabat. Varför har inte detta införskaffats tidigare? Av den enkla anledningen att jag är en jävla idiot, det är varför.
Det var inga större problem att ta sig till jobbet, men tröttheten gjorde mig på dåligt humör. Hjärtklappningen och trycket i bröstet följde med mig hela dagen och lyckligtvis tjafsade inga kunder och jag kunde behärska mig utan problem.
Låt mig nu göra ett kort avbrott i historien för att berätta om en festlig incident som inträffade på jobbet. En man (snyggt klädd) kom fram till mig och frågade om förköpsremsan.
- Hej, hur är det med remsorna.. går de ut om två månader?
- Ja, december 2010 är vad som står på baksidan åtminstone...
- Okej.. hur gör man om man har remsor kvar? Kan man få pengarna tillbaka?
- Jadå, fram till och med december 2011.
- Även om man inte har kvitto?
- Ja, hör efter på SL-center bara så ska det gå bra.
- Okej, tack!
Mannen gick sin väg, men kom tillbaka efter några sekunder
- Alltså.. om man har 500-600 st..?
- Oj jävlar!
- Jaaaa...
- Tja.. jag vet inte. Hör efter på SL-center!
- OK!
Varför mannen eller hans bekanta har tillgång till 500-600 remsor à 180 kr styck kan vi bara spekulera i, vilket jag ägnade en liten stund åt att göra. Åter till kattberättelsen.
Under morgonen var jag fast besluten att ordna ett recept på p-piller hos veterinären så fort jag fick rast. Skulle det gå att ordna över telefonen? Skulle katten behöva undersökas först? Fanns det möjlighet att få det gjort IDAG, ÖGONABÖJ?
Jag var lite nervös inför samtalet och hade förberett mig noga, och kl 10.30 ringde jag. Det var inga som helst problem att få receptet utskrivet över telefon, eftersom jag hade bokat in en tid för kastrering om två veckor. Veterinären visade full förståelse när jag sa att "jag håller på att bli galen" av kattens ohämmade brunstljud om natten.
Så, det var bara att hämta upp receptet när som helst under dagen! Lycklig for jag till Mälarhöjden efter jobbet och hämtade ut receptet utan bekymmer för en summa av 100 kr.
- Var kan jag hämta ut p-pillren sen? Är det särskilda apotek?
- Nää, det går nog på de flesta apotek. Kolla i Axelsberg, där har de säkert.
Åh vilken tur tänkte jag, det var ju bara ett stenkast bort! Jag skulle alltså inte behöva åka in till staden, vilket var väldigt trevligt eftersom jag mest var intresserad av att åka hem och sova någon timme.
Jag började då att promenera i rask takt i den riktning jag trodde att Axelsberg låg. Nyckelordet här är "trodde", då detta var så fel man möjligen kan ha. Jag anade oråd efter tio minuter och fiskade upp min smartphone ur fickan, och mycket riktigt hade jag gått halvvägs till Bredäng.
Mitt goda humör blev lite sämre, men det var inte värre än att vända. Jag tog tunnelbanan till Axelsberg och gled in på apoteket. Där möts jag av en skylt med texten "Tyvärr har vi tekniska problem och kan inte hantera E-recept" ..
Phew! "Oj! Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad över att ha ett gammalt handskrivet recept", tänkte jag tills jag såg lappen "Gäller alla recept" bredvid den första lappen. Min vrede kokade nu mitt blod och jag kände hur trycket i bröstet växte, och det började att bulta i huvudet.
Jag fick knipa ihop ögonen och jag började nästan skaka. Min utmattning gjorde att jag höll på att spricka, men det fanns inget annat att göra än att bita ihop och åka hem. Leta ett annat apotek, helst ett med intakt system för recepthantering.
När jag kommit hem förbannade jag www.apoteket.se och dess undermåliga information och ringde istället Apotek Hjärtat i Hornstull (en av våra nya fina kedjor efter den förträffliga avregleringen!) för att höra efter om de möjligen hade ett sortiment av djurläkemedel.
"Jorå, för fan!" svarade inte tanten i luren, men nog hade de just detta p-piller i lager. Jag åkte genast till Hornstull och passade på att ta en sväng förbi skomakaren.
Det är nämligen så att jag köpte nya kängor i helgen, ett par höga rackare med 14 hål. Då krävs långa skosnören, och de som följde med räcker inte på långa vägar. Kanske har jag för feta vader, eller också är det inte tänkt att man ska stoppa in byxorna i kängorna. Frågan är då vad man ska med så höga fina kängor till, kan man fråga sig.
Så jag frågade kvinnan i butiken om de hade några riktigt långa skosnören.
- Hur långa behöver du?
- Tja.. 240 cm räckte inte.
- Oj... okej... jag tror inte att jag har.. vänta, ska jag kolla...
Då hör jag en röst bakom ett skynke:
- Va! Vad är det för skor?!
Detta var mycket lustigt, och tyvärr hade de inga skosnören av lagom längd. Jag spatserade upp till apoteket och köpte p-piller, sen åkte jag hemåt. På Coop köpte jag en liten burk med smarrig kattmat (smak av kalv) för att underlätta sväljande av piller.
Det var inga större problem att få in pillret i kattens näbb, och jag tror dessutom att hon svalde det! Sedan följde en nervös väntan under eftermiddagen för att se om hon skulle vara lugnare framåt kvällen. Hon uppvisade fortfarande löpbeteende när vi skulle sova, och jag förberedde mig på en mardrömsnatt.
Jag kände mig naiv som hade trott att pillret skulle verka på någon timme, men tröstade mig med att två-tre dagars bruk nog skulle sätta stopp för de där dumheterna. Nu i efterhand kan jag dock konstatera att det måste ha fungerat någorlunda, eftersom jag sov i princip oavbrutet hela natten!
När jag klev upp bräkte katten en del, och hur Jonna sov efter att jag hade gått får jag veta först om någon timme. Jag återkommer om detta!
Det där med Windows...
OK, nu har jag kört Windows så länge jag kan minnas, och jag har inga planer på att sluta. Jag är enormt nöjd med Windows 7, men jag har på senare tid insett svagheterna.
Många gånger har jag förundrats över folks okritiska entusiasm över Mac OS, men jag börjar förstå grejen. Det krävs faktiskt en hel del pill och tricks för att få Windows att fungera och se ut på ett bra sätt, och det har det alltid gjort.
Jag är bara så van att jag inte ens tänker på det, och det är sjävklart att alla användare inte är lika sugna på detta, eller ens tycker att det ska behövas. Själv står jag inte ut med Mac OS, varken utseendet eller gränssnittet.
Men om man köper en ny "märkesdator" finns alltid en uppsjö av skitprogram installerade, meningslösa och fula program som förpestar Windows. Lägg sedan till att systemet är en dödsfälla för ovana användare som glatt surfar in på fel sidor och laddar hem dumma saker utan att tänka två gånger.
Använder man Windows på rätt sätt och använder ett Antivirusskydd samt låter bli att installera mängder av instabil piratkopierad programvara så fungerar det fantastiskt bra och stabilt. Möjligen kan valet av komponenter ha betydelse, men då har man å andra sidan den trevliga valmöjligheten att faktiskt välja ut precis de komponenter man själv tycker passar i sin dator.
Så, idag köpte jag mig en ny laptop, eller netbook som de här små rackarna kallas numera. Det blev en Asus EEE PC 1215N, vilket visade sig vara ett väldigt uppköp jämfört med min 1000H. Denna har tjänat mig väl under två år, men nu börjar den kännas i tröttaste laget.
Windows 7 Home Premium ingick vilket är välkommet, men jag fick ägna en god stund åt att avinstallera program, windowskomponenter och att dölja diverse skräp.
I sitt originalutförande gick jag dras med någon vidrig meny som förstörde utseendet totalt, en billig bakgrundsbild, ett störande Antivirusprogram som aldrig lät mig vara ifred, ett gäng ikoner på skrivbordet samt både Internet Explorer och Windows Media Player...
Fy fan för dessa programvaror. Microsoft har inte gjort särskilt många användbara programvaror de senaste åren som inte har bättre alternativ, tycker jag. Som webläsare kör jag numera med Google Chrome, som jag verkligen älskar. För dokument kör jag Open Office eller Google Documents etc.
Windows däremot är väldigt svårt att byta ut för mig eftersom jag kör en mängd olika program och spel som kräver detta, och jag föredrar gränssnittet före alla andra jag har provat. Linux är en enormt bra idé, inte minst Ubuntu, men än så länge har jag inte varit med om att ALLT har fungerat smärtfritt utan att man behöver krångla med någon drivrutin eller söka info på linuxforum i evigheter.
Bilden blev lite fucked up, men så ser mitt skrivbord ut nu. Cleant och utan en massa tjafs. Bakgrundsbilden ska ändras, men den får duga så länge. Nu ska jag bara fylla ut med mer slimmad programvara, t ex Media Player Classic Home Cinema och aMSN. Windows Live Messenger skulle jag inte ta i med tång.
Många gånger har jag förundrats över folks okritiska entusiasm över Mac OS, men jag börjar förstå grejen. Det krävs faktiskt en hel del pill och tricks för att få Windows att fungera och se ut på ett bra sätt, och det har det alltid gjort.
Jag är bara så van att jag inte ens tänker på det, och det är sjävklart att alla användare inte är lika sugna på detta, eller ens tycker att det ska behövas. Själv står jag inte ut med Mac OS, varken utseendet eller gränssnittet.
Men om man köper en ny "märkesdator" finns alltid en uppsjö av skitprogram installerade, meningslösa och fula program som förpestar Windows. Lägg sedan till att systemet är en dödsfälla för ovana användare som glatt surfar in på fel sidor och laddar hem dumma saker utan att tänka två gånger.
Använder man Windows på rätt sätt och använder ett Antivirusskydd samt låter bli att installera mängder av instabil piratkopierad programvara så fungerar det fantastiskt bra och stabilt. Möjligen kan valet av komponenter ha betydelse, men då har man å andra sidan den trevliga valmöjligheten att faktiskt välja ut precis de komponenter man själv tycker passar i sin dator.
Så, idag köpte jag mig en ny laptop, eller netbook som de här små rackarna kallas numera. Det blev en Asus EEE PC 1215N, vilket visade sig vara ett väldigt uppköp jämfört med min 1000H. Denna har tjänat mig väl under två år, men nu börjar den kännas i tröttaste laget.
Windows 7 Home Premium ingick vilket är välkommet, men jag fick ägna en god stund åt att avinstallera program, windowskomponenter och att dölja diverse skräp.
I sitt originalutförande gick jag dras med någon vidrig meny som förstörde utseendet totalt, en billig bakgrundsbild, ett störande Antivirusprogram som aldrig lät mig vara ifred, ett gäng ikoner på skrivbordet samt både Internet Explorer och Windows Media Player...
Fy fan för dessa programvaror. Microsoft har inte gjort särskilt många användbara programvaror de senaste åren som inte har bättre alternativ, tycker jag. Som webläsare kör jag numera med Google Chrome, som jag verkligen älskar. För dokument kör jag Open Office eller Google Documents etc.
Windows däremot är väldigt svårt att byta ut för mig eftersom jag kör en mängd olika program och spel som kräver detta, och jag föredrar gränssnittet före alla andra jag har provat. Linux är en enormt bra idé, inte minst Ubuntu, men än så länge har jag inte varit med om att ALLT har fungerat smärtfritt utan att man behöver krångla med någon drivrutin eller söka info på linuxforum i evigheter.
Bilden blev lite fucked up, men så ser mitt skrivbord ut nu. Cleant och utan en massa tjafs. Bakgrundsbilden ska ändras, men den får duga så länge. Nu ska jag bara fylla ut med mer slimmad programvara, t ex Media Player Classic Home Cinema och aMSN. Windows Live Messenger skulle jag inte ta i med tång.
Vem bryr sig om körsbären?
Igår pratade jag med Ingemar på MSN om olika colasorter. På http://www.fulcola.com finns massor av trevliga recensioner av olika sorters cola samt annan nyttig information. Ingemar nämnde då Boylan Black Cherry, en körsbärsläsk som han påstod var mycket god.
Jag är mycket förtjust i körsbär, och ännu mer förtjust i själva körsbärssmaken. Bäret (stenfrukten?) körsbär är ganska omständligt att äta och inte helt trivialt att få tag på alla gånger. Detsamma kan sägas om saker som smakar körsbär!
Körsbär tycks inte vara en överdrivet populär smak i Sverige, jämfört med t ex jordgubbe även om jag inte kan förstå varför. I USA är smaken väldigt populär och det verkar finnas mängder av läskedrycker och annat med smak av körsbär.
En paj som körsbärspaj är vanlig i staterna, medan äppelpaj och blåbärspaj verkar vanligare här hos oss. En förklaring är naturligtvis att vi nästan badar i äpplen och blåbär om hösten, men ändå. Det går ju att få tag på körsbär också.
Eller också har jag helt fel, och de flesta svenskarna fullkomligt älskar körsbär och springer jättesnabbt ner till butiken så fort körsbärssäsongen har börjat, för att sedan baka körsbärspajer som de sätter i sig tills de blir trinda och glada. Jag hoppas att jag har fel!
Nå, vart fan vill jag komma med detta? Jo, Boylan Black Cherry!
Av en ren slump visade det sig att denna läskedryck fanns att köpa i en butik mycket nära den plats där jag för tillfället befann mig. På min rast spatserade jag in på Ica Aptiten och såg till min förtjusning att de hade ett oerhört välsorterat läsksortiment!
Där fanns mängder av amerikansk läsk, t ex Vanilla Coke, Vanilla Coke Zero, Cherry Coke, för att inte tala om ett gäng olika drycker från just Boylan. Även om namnet klingade otäckt likt Baylan bestämde jag mig för att köpa en Black Cherry.
Utöver denna köpte jag också en Dr Pepper Cherry och en annan läsk med smak av körsbär och vanilj - Hansen's Cherry Vanilla Crème. Dr Pepper med smak av körsbär är något som jag länge har velat prova, men det är först nu som jag har hittat den. Min glädje var enorm!
För den som är intresserad av både Dr Pepper och kemi (vilket sannolikt uppgår till någon promille av befolkningen) kan man läsa här om smaken. Ämnet heter bensaldehyd och finns i både i bittermandel, Dr Pepper, körsbär och aprikoskärnor. Detta är anledningen varför Dr Pepper smakar marsipan!
Så, något senare var det dags att testa den första läsken. Jag älskar både vanilj- och körsbärsläsk så jag tänkte att Cherry Vanilla Crème kunde få vara först ut.
Den visade sig vara riktigt god, trots sin försäkran om att den absolut inte innehöll någon fruktjuice. Smakerna var något artificiella men helt okej, och drycken var helt genomskinlig vilket var ganska läckert.
Jag kunde inte hålla mig särskilt länge innan jag gick lös på Dr Pepper Cherry. Denna var till min stora förvåning en besvikelse. Körsbärssmaken var inte tillräckligt framträdande och smaken var inte långt ifrån en vanlig Dr Pepper, även om denna är mycket god.
Jag insåg att ren körsbärsläsk är att föredra. Senare på kvällen var det dags för den stora höjdpunkten: Boylan!
Läsken plaskade runt i en väldigt fin flaska som ser mycket gammaldags ut. Smaken var helt utsökt, och smakade verkligen körsbär, lätt kolsyrad. Även Skräpet visade stort intresse för läsken som synes.
Är det slut på tjatet nu? Nej, absolut inte.
Idag kunde jag inte motstå frestelsen att köpa mer läsk. Jag köpte en Black Cherry och inte mindre än två andra drycker från Boylan: Cream och Cane Cola.
Jag har fått höra att dessa två ska vara synnerligen smarriga, så jag slog till trots det väldigt o-facila priset av 17:90 kr per flaska. Först ut att smakas var Cream.
Denna var tyvärr en besvikelse. Jag förstår inte riktigt vad den ska smaka, men jag skulle beskriva den som en något mildare version av Portello, med en hint av vanilj. Inget vidare.
Något senare ska jag berätta om Boylan Cane Cola, som enligt uppgift ska vara "mycket god." En lyxig cola sötad med rörsocker. Jag ser mycket fram emot detta, jag återkommer!
Jag är mycket förtjust i körsbär, och ännu mer förtjust i själva körsbärssmaken. Bäret (stenfrukten?) körsbär är ganska omständligt att äta och inte helt trivialt att få tag på alla gånger. Detsamma kan sägas om saker som smakar körsbär!
Körsbär tycks inte vara en överdrivet populär smak i Sverige, jämfört med t ex jordgubbe även om jag inte kan förstå varför. I USA är smaken väldigt populär och det verkar finnas mängder av läskedrycker och annat med smak av körsbär.
En paj som körsbärspaj är vanlig i staterna, medan äppelpaj och blåbärspaj verkar vanligare här hos oss. En förklaring är naturligtvis att vi nästan badar i äpplen och blåbär om hösten, men ändå. Det går ju att få tag på körsbär också.
Eller också har jag helt fel, och de flesta svenskarna fullkomligt älskar körsbär och springer jättesnabbt ner till butiken så fort körsbärssäsongen har börjat, för att sedan baka körsbärspajer som de sätter i sig tills de blir trinda och glada. Jag hoppas att jag har fel!
Nå, vart fan vill jag komma med detta? Jo, Boylan Black Cherry!
Av en ren slump visade det sig att denna läskedryck fanns att köpa i en butik mycket nära den plats där jag för tillfället befann mig. På min rast spatserade jag in på Ica Aptiten och såg till min förtjusning att de hade ett oerhört välsorterat läsksortiment!
Där fanns mängder av amerikansk läsk, t ex Vanilla Coke, Vanilla Coke Zero, Cherry Coke, för att inte tala om ett gäng olika drycker från just Boylan. Även om namnet klingade otäckt likt Baylan bestämde jag mig för att köpa en Black Cherry.
Utöver denna köpte jag också en Dr Pepper Cherry och en annan läsk med smak av körsbär och vanilj - Hansen's Cherry Vanilla Crème. Dr Pepper med smak av körsbär är något som jag länge har velat prova, men det är först nu som jag har hittat den. Min glädje var enorm!
För den som är intresserad av både Dr Pepper och kemi (vilket sannolikt uppgår till någon promille av befolkningen) kan man läsa här om smaken. Ämnet heter bensaldehyd och finns i både i bittermandel, Dr Pepper, körsbär och aprikoskärnor. Detta är anledningen varför Dr Pepper smakar marsipan!
Så, något senare var det dags att testa den första läsken. Jag älskar både vanilj- och körsbärsläsk så jag tänkte att Cherry Vanilla Crème kunde få vara först ut.
Den visade sig vara riktigt god, trots sin försäkran om att den absolut inte innehöll någon fruktjuice. Smakerna var något artificiella men helt okej, och drycken var helt genomskinlig vilket var ganska läckert.
Jag kunde inte hålla mig särskilt länge innan jag gick lös på Dr Pepper Cherry. Denna var till min stora förvåning en besvikelse. Körsbärssmaken var inte tillräckligt framträdande och smaken var inte långt ifrån en vanlig Dr Pepper, även om denna är mycket god.
Jag insåg att ren körsbärsläsk är att föredra. Senare på kvällen var det dags för den stora höjdpunkten: Boylan!
Läsken plaskade runt i en väldigt fin flaska som ser mycket gammaldags ut. Smaken var helt utsökt, och smakade verkligen körsbär, lätt kolsyrad. Även Skräpet visade stort intresse för läsken som synes.
Är det slut på tjatet nu? Nej, absolut inte.
Idag kunde jag inte motstå frestelsen att köpa mer läsk. Jag köpte en Black Cherry och inte mindre än två andra drycker från Boylan: Cream och Cane Cola.
Jag har fått höra att dessa två ska vara synnerligen smarriga, så jag slog till trots det väldigt o-facila priset av 17:90 kr per flaska. Först ut att smakas var Cream.
Denna var tyvärr en besvikelse. Jag förstår inte riktigt vad den ska smaka, men jag skulle beskriva den som en något mildare version av Portello, med en hint av vanilj. Inget vidare.
Något senare ska jag berätta om Boylan Cane Cola, som enligt uppgift ska vara "mycket god." En lyxig cola sötad med rörsocker. Jag ser mycket fram emot detta, jag återkommer!
Den gubben gick inte
Det var en tung morgon idag. När klockan ringde kl 04:30 trodde jag faktiskt att det var någon form av skämt eller misstag, men icke.
"BRR-BAM-BAM-BAM REEEENA RAAAAMA ROOOOLF"
Tröttheten var överväldigande trots att jag hade sovit i nästan 7 timmar, det var lite märkligt. När jag kom till jobbet kl 05:15 var jag riktigt less men satte igång med de vanliga rutinerna. Något senare upptäckte jag en gubbe som gick omkring som en osalig ande.
Han var uppskattningsvis runt 70 år gammal och bar till min stora förvåning Dr Martens-kängor. Gubben vankade av och an, fram och tillbaka... och till sist började jag fundera om någonting var fel.
Min stora trötthet blandades nu med en stor lesshet. Vad var det här för gubbe, var han kanske dement? Jag började fundera på hur jag skulle angripa problemet, kanske ringa efter någon?
Samtidigt visste jag inget om gubben, och att ringa efter säkerhetsvakter kändes lite väl bryskt för en gammal förvirrad gubbe. Märk väl att det som gjorde mig less var inte själva gubben, utan att det här inträffade just kl 05:30 när jag var rent löjligt trött.
Så jag började istället med att gå ut till gubben och kolla läget.
"Hej! Behöver du hjälp med något?"
"Nää, jag bara väntar", svarade gubben oväntat klart och tydligt.
"Aha okej. Nä jag bara tänkte.. eftersom du går fram och tillbaka, om det var något särskilt.."
"Nää då, nää då.. jag väntar bara på att Pressbyrån ska öppna"
Pressbyrån öppnar kl 07:10 på vardagar. Nå, jag glömde bort att informera gubben om detta och spatserade glatt in till mig igen för att påbörja dagens arbete. Jag tänkte att han säkert redan var medveten om detta, och i värsta fall kunde han ju bara fråga mig eller någon annan.
Sedan gick gubben fram och tillbaka ända till dess att Pressbyrån öppnade! Strax efter kl 07:10 såg jag att han lämnade platsen, så jag antar att han hade gjort sitt ärende. Den gubben gick inte, på en bra stund.
"BRR-BAM-BAM-BAM REEEENA RAAAAMA ROOOOLF"
Tröttheten var överväldigande trots att jag hade sovit i nästan 7 timmar, det var lite märkligt. När jag kom till jobbet kl 05:15 var jag riktigt less men satte igång med de vanliga rutinerna. Något senare upptäckte jag en gubbe som gick omkring som en osalig ande.
Han var uppskattningsvis runt 70 år gammal och bar till min stora förvåning Dr Martens-kängor. Gubben vankade av och an, fram och tillbaka... och till sist började jag fundera om någonting var fel.
Min stora trötthet blandades nu med en stor lesshet. Vad var det här för gubbe, var han kanske dement? Jag började fundera på hur jag skulle angripa problemet, kanske ringa efter någon?
Samtidigt visste jag inget om gubben, och att ringa efter säkerhetsvakter kändes lite väl bryskt för en gammal förvirrad gubbe. Märk väl att det som gjorde mig less var inte själva gubben, utan att det här inträffade just kl 05:30 när jag var rent löjligt trött.
Så jag började istället med att gå ut till gubben och kolla läget.
"Hej! Behöver du hjälp med något?"
"Nää, jag bara väntar", svarade gubben oväntat klart och tydligt.
"Aha okej. Nä jag bara tänkte.. eftersom du går fram och tillbaka, om det var något särskilt.."
"Nää då, nää då.. jag väntar bara på att Pressbyrån ska öppna"
Pressbyrån öppnar kl 07:10 på vardagar. Nå, jag glömde bort att informera gubben om detta och spatserade glatt in till mig igen för att påbörja dagens arbete. Jag tänkte att han säkert redan var medveten om detta, och i värsta fall kunde han ju bara fråga mig eller någon annan.
Sedan gick gubben fram och tillbaka ända till dess att Pressbyrån öppnade! Strax efter kl 07:10 såg jag att han lämnade platsen, så jag antar att han hade gjort sitt ärende. Den gubben gick inte, på en bra stund.
Det där med tårta...
OK, hädanefter kommer jag i denna sparsamt uppdaterade blogg att nyttja versaler. Kanske kommer detta att glädja en och annan svensklärarinna som läser!
Ett par dagar före Svea Rikes riksdagsval frågade min vän Victor hur jag skulle peppa inför valresultatet på valvakan. "En tårta med Jan Björklunds ansikte på, kanske?" frågade han på skoj.
Skoj var ordet, tänkte jag och en liten plan började bearbetas i min aphjärna. Jag insåg direkt att en sådan fototårta skulle kosta en slant, och jag hade inga planer på att betala flera hundra kronor för en tårta om mitt lag inte skulle vinna valet.
Därför bestämde jag mig för att i efterhand fira med just en sådan tårta vid en eventuell vinst för Alliansen i valet. Den svensk som icke ligger i koma eller lider av någon form av demens har uppmärksammat valresultatet, varför tårtplanerna nu kunde bli verklighet!
Min gamle vän Andreas tyckte att idén var utmärkt, men skulle jobba i Piteå åtminstone två veckor direkt efter valet. Detta gjorde att vi fick skjuta upp planerna till söndagen den 3/10. Ännu en vän visade intresse och Daniel Saidi med sin lilla familj tackade ja till tårtfest.
Så, förra veckan ringde jag till Thelins konditori och begärde prisuppgift. Fototårta var inga som helst bekymmer, och skulle kosta 505 pengar.
Jag mailade in en bild på Jan Björklunds gluggpdydda anlete, vilken godkändes som motiv för tårtan. På söndagen hämtade jag denna och förbluffades över resultatet:
Jag undrar vad en marsipanskrivare med godisfärg kostar! Som synes var upplösningen riktigt god (!) och tårtan skulle inte göra någon besviken. Vi drack kaffe och hade det väldigt trevligt på Björklunds bekostnad.
Nu skall man inte tolka det som att vi driver med Folkpartiledaren och ministern! Jag röstade inte på Folkpartiet det här valet, men det var inte långt ifrån. Istället hamnade rösten på Moderaterna. Andreas och Daniel däremot, röstade på dem. Föredömligt val.
Det är därför helt utan ironi som han fick pynta tårtan, även om själva konceptet med en politisk fototårta är lite av en "kul grej." Jag hade dock aldrig beställt en tårta med Statsministerns ansikte på, det hade blivit alldeles för seriöst, även om han är en ännu större hjälte än Björklund.
Jan Björklund är helt enkelt en festligare figur, med sin glugg och allt. Apropå gluggen så VET jag att alla läsare undrar vem som fick äta denna bit av tårtan. Det var jag:
Tårtan var mycket god. Den smakade precis som sockerkaka, marsipan, grädde och vaniljkräm! För den som vill beställa en egen fototårta går det bra att spana på http://asp.thelinskonditori.se/
Ett par dagar före Svea Rikes riksdagsval frågade min vän Victor hur jag skulle peppa inför valresultatet på valvakan. "En tårta med Jan Björklunds ansikte på, kanske?" frågade han på skoj.
Skoj var ordet, tänkte jag och en liten plan började bearbetas i min aphjärna. Jag insåg direkt att en sådan fototårta skulle kosta en slant, och jag hade inga planer på att betala flera hundra kronor för en tårta om mitt lag inte skulle vinna valet.
Därför bestämde jag mig för att i efterhand fira med just en sådan tårta vid en eventuell vinst för Alliansen i valet. Den svensk som icke ligger i koma eller lider av någon form av demens har uppmärksammat valresultatet, varför tårtplanerna nu kunde bli verklighet!
Min gamle vän Andreas tyckte att idén var utmärkt, men skulle jobba i Piteå åtminstone två veckor direkt efter valet. Detta gjorde att vi fick skjuta upp planerna till söndagen den 3/10. Ännu en vän visade intresse och Daniel Saidi med sin lilla familj tackade ja till tårtfest.
Så, förra veckan ringde jag till Thelins konditori och begärde prisuppgift. Fototårta var inga som helst bekymmer, och skulle kosta 505 pengar.
Jag mailade in en bild på Jan Björklunds gluggpdydda anlete, vilken godkändes som motiv för tårtan. På söndagen hämtade jag denna och förbluffades över resultatet:
Jag undrar vad en marsipanskrivare med godisfärg kostar! Som synes var upplösningen riktigt god (!) och tårtan skulle inte göra någon besviken. Vi drack kaffe och hade det väldigt trevligt på Björklunds bekostnad.
Nu skall man inte tolka det som att vi driver med Folkpartiledaren och ministern! Jag röstade inte på Folkpartiet det här valet, men det var inte långt ifrån. Istället hamnade rösten på Moderaterna. Andreas och Daniel däremot, röstade på dem. Föredömligt val.
Det är därför helt utan ironi som han fick pynta tårtan, även om själva konceptet med en politisk fototårta är lite av en "kul grej." Jag hade dock aldrig beställt en tårta med Statsministerns ansikte på, det hade blivit alldeles för seriöst, även om han är en ännu större hjälte än Björklund.
Jan Björklund är helt enkelt en festligare figur, med sin glugg och allt. Apropå gluggen så VET jag att alla läsare undrar vem som fick äta denna bit av tårtan. Det var jag:
Tårtan var mycket god. Den smakade precis som sockerkaka, marsipan, grädde och vaniljkräm! För den som vill beställa en egen fototårta går det bra att spana på http://asp.thelinskonditori.se/
